Stockholm tillhör oss!

En seger för rättvisan och godheten. Äntligen. Men vem hade gissat det till en början? Matchinledningen vittnade ju snarare om en stundande katastrof. AIK:s ytterbackar kom på överlappningar i våg efter våg på öppna autostrador utefter sidlinjerna, ned mot hörnflaggorna, och oordningen i DIF-försvaret var påtaglig. Så kom också målet som ett brev på posten, och även om Dembo kanske borde ha stött bollen till hörna, och även om den brasilianske dussinliraren på topp kanske var offside, så kunde man inte säga att det kändes varken ologiskt eller orättvist. Efter målet pekar ingenting på en vändning. Mattias "Magic" Jonson haltar ut och byter och Gnagets bronckande mittfältsfjunis skjuter klockrent i ribban. Känslan är att ridån snart faller framför den frenetiskt trummande "borta"-klacken...

Men så händer nåt. Det känns oklart vad, men plötsligt börjar DIF få tag i lite andrabollar och vinna lite närkamper. Man lyckas även få lite bättre bredd på laget och börjar täppa till ytorna för Gnagets yttrar och ytterbackar, som inte längre ostört kan vandra ned mot hörnflaggorna. Lägg därmed till lite jävlar anamma och individuella prestationer, så är det plötsligt match igen, från att ha sett avgjort ut redan från början. Så strular Tjernström till det för hemmalaget, Jonson-ersättaren Amoah får bollen och serverar kyligt Sjölund, som nu - till skillnad från några minuter tidigare - får bollen på rätt fot, och som iskallt placerar in bollen bakom "landslagsmässige" Örlund med en finstämd vänsterdoja. De gul-svarta är i chock, och samtidigt som trumman på norra stå försöker få fart på trupperna på läktaren igen så är det återigen Dajas vänster som talar; denna gång strax utifrån boxen, och bollen letar sig märkligt nog in bakom den bländande målvaktsfantomen. Extasen är ett faktum.

I andra halvlek är matchbilden som förbytt. AIK byter friskt för att få igång någon form av spel, och hyllade Norling flyttar runt sina spelare som en senildement pensionär flyttar memorybrickor vid eftermiddagskaffet. DIF sjunker långt ned och försvarar; bland oroväckande långt. Men det låga försvarsspelet resulterar i dåligt med ytor för Gnaget att gå framåt på, och det offensiva spelet knyter sig allt mer. Det lyfts en hel del långt och firma Johannesson/Toni tackar och tar emot. Under en period känns det som att matchuret på Råsunda går bedrövligt långsamt, men till slut börjar full tid närma sig, och alla blåränder kan pusta ut över tre säkrade poäng då Enrico - på andra försöket - jagar fram på en omställning och sätter bollen i nät bakom en sprattlande Örlund. Den lille brassen riktar demonstrativt pekfingrarna mot himlen och tackar gud i det lätta duggregnet samtidigt som Norra stå så sakteliga börjar tömmas på folk. Det är magi, det är lycka. Det är den derbyseger vi väntat på så länge nu...

Tankar kring spelarprestationer kan man naturligtvis ha. Sjölund lyfter sig till Jonson-klass och sliter hårt för varje boll, Concha briljerar med tempoväxlingar en masse på sin högerkant, Amoah fyller överraskande väl luckan efter småskadade Jonson, Komac springer hur mycket som helst och mittbackarna stångas så det står härliga till. Men det man minns kommer inte vara spelet, utan känslan. Tifo-matchen före avspark slutade i mitt tycke 1-1 och bjöd på en kunglig inramning till en fight som man sent kommer att glömma; och känslan är att DIF nu hänger på i toppen samtidigt som Gnaget får ett långt EM-uppehåll på sig att begrunda vad som gick snett, alternativt stoppa huvudet i sanden och romantisera över 20-25 minuter då man fick matchen dit man ville och spelade ut sina ärkefiender. Oavsett vilket, de kan göra som de vill - det bjuder vi på. Stockholm tillhör oss; det är inte bara något vi skriver på vår tröja...

Misär

Först andra raka torsken mot GAIS hemma på Stadion efter miserabelt spel. Sedan sorti ur cupen borta mot Gefle, trots stundtals överlägset spel. Oklart vilket bottennapp som är värst, men vi har inte marginalerna på vår sida just nu. Det blir även alltmer uppenbart hur viktig Mattias Jonson är för laget. Som om hans frånvaro inte var illa nog så står nu även Lance Davids på skadelistan... Förhoppningsvis är dessa båda herrar snart åter i spel.

Det är inte lätt att hitta positiva saker just nu, men några går att skaka fram. Kebba Ceesay gjorde en fin match mot Gefle och ser ut att kunna bli en fullgod ersättare om (när) Concha försvinner. 19-åringen har ett bra steg, är brytsäker och hyfsat teknisk, samt verkar inte rädd vad gäller att hänga med i offensiven. Även Dahlberg imponerar med hårt slit och tekniska nummer av hög klass. Målet mot Gefle var liksom det viktiga mot Elfsborg borta avancerat, och den som tror att Dahlberg bara är en bronck som kan använda huvudet får nog tänka om... Batan var även han bra mot Gefle och gjorde sin bästa insats i år, även om han inte direkt rosat marknaden tidigare.

Alla vägar bär till... Borås?

Efter en säsongsinledning som varit en resa mellan hopp och förtvivlan är det dags att ta sig an svenska mästarna borta på plasten på Borås Arena. Kan det bli tre poäng som när Sören Larsen prickade in sitt klassiska 1-2-mål i ösregnet? Det känns mer ovisst än någonsin...

Elfsborg inledde säsongen rätt knackigt, och var på god väg att kölhalas i media efter tredje 1-1-matchen (plastgräsbröderna Gefle hemma). I omgång fyra lyckades man dock betvinga Helsingborg borta på Olympia (0-1), och nu är det positiva tongångar igen. Det har dock varit en del interna spänningar, främst p g a surkartet Anders Svensson, som ville grina ut i media som vanligt. Nu verkar dock snurrfintstjockisen vara på bättre humör igen, och det finns alltid ett orosmoment i att han gör en bra match; särskilt hemma.

Djurgården, i sin tur, kommer till spel med ett relativt skadefritt lag, som dock lider av två avstängningar; Tauer är borta efter sitt tredje gula, och Komac efter två gula borta mot KFF senast. Eftersom Daja nu är tillbaka och fick hoppa in senast räknar jag kallt med att han tar Komacs plats. Vad gäller Tauer känns det helt klart mer ovisst, men frågan är om bespottade Stoltz inte får göra säsongsdebut nu. Han är trots allt den enda naturliga vänsterback vi har tillgänglig. Bland long shotsen återfinns annars Batan, Sölvi och Ceesay.

I övrigt finns ingen anledning att ändra på startelvan. En del spelare spelade klart under sin förmåga. I Davids och Arnengs fall hoppas jag att det berodde på att de bägge ådrog sig småskador i matchen innan och inte var riktigt hundraprocentiga. Nu har man fått återhämta sig en vecka och borde vara fit for fight... Ellos har visserligen många spelskickliga och löpstarka spelare, men 4-3 i målskillnad efter skrämmer inte direkt. Man kan även fråga sig om det är så klokt att spela med en ensam anfallare när man har åtminstone tre dugliga i truppen... Ovisst var ordet!

Foto: Pressens Bild