Dahlbergs skada allvarligare än förväntat

Ja, vad säger man. Efter röntgen har det visat sig att den skada som Micke Dahlberg ådrog sig då han i derbyt fult stämplades av AIK:s argentinare Monsalvo är såpass allvarlig att något spel i de avslutande omgångarna inte är att tänka på. Det rör sig om en ledbandsskada i foten. Rehaben kommer att ta 6-10 veckor enligt dif.se. Mycket tråkig nyhet, med tanke på att Dahlberg var bäst på planen under derbyts första 45 minuter och hade kunnat bli mycket nyttig i de avslutande omgångarna. Krya på dig Micke!

Bild: Expressen

Fyra omgångar kvar...

Då Blåvitt gästar GAIS ikväll i Göteborgsderbyt blir omgång 22 i årets allsvenska komplett. I och med det återstår inte mer än fyra omgångar - eller 28 matcher om man så vill. Det är mycket som ska avgöras under dessa - för DIF:s räkning - 360 minuter. Minst lika mycket hänger dock på guldkonkurrenterna - och de är tyvärr många...

Det har talats mycket i media om att ingen av guldkandidaterna förmår ta chansen att rycka ifrån de andra, och i de två senaste omgångarna har detta främst gällt DIF. I viss utsträckning stämmer detta, för det har skrällts fram och tillbaka och kryssats otaliga omgångar. Frågan är dock varför journalisterna är så förvånade. Välkommen till allsvenskan, serien där begreppet "alla kan slå alla" är mer än en klyscha man häver ur sig för att hålla liv i en avslagen match. Såhär är det i allsvenskan! Lag som framstår som helt avhängda gör ofta "otroliga upphämtningar", just eftersom konkurrenterna tappar så otroligt många poäng. Om man istället vinner sådär sex-sju matcher på raken, ja då klättrar man ruskigt snabbt i en allsvensk tabell. Det som är speciellt i år är väl att antalet potentiella guldlag - åtminstone i teorin - rent av är fler än de som INTE kan vinna. Rent matematiskt är det bara GAIS, Örebro, BP och TFF som är uteslutna i titelracet. Det är dock tämligen uppenbart att Gefle (27 p), Helsingborg (28 p) och MFF (31 p) inte kommer att ha något med guldstriden att göra. Bajen knep igår det sista halmstrået då man bortaslog Elfsborg (tack för den), men deras 33 poäng känns ändå i underkant med tanke på deras spelschema och den svajiga form man visat upp i år.

1. DIF 22 31-21 37 p
2. AIK 22 30-24 36 p
3. Kalmar FF 22 34-30 36 p
4. Elfsborg 22 35-25 35 p
5. IFK Göteborg 21 36-23 34 p
6. Halmstad BK 22 31-29 34 p
7. Hammarby 22 31-25 33 p

Istället ska det stå mellan DIF (37 p), AIK (36 p), KFF (36 p), Elfsborg (35 p), Blåvitt (34 p) och HBK (34 p). Inte mindre än sex lag är alltså högst verkliga guldkandidater, och är man hammarbyare kan man nog även få det till sju. Hur ser då de kommande omgångarna ut?

Om man börjar nedifrån så kan man direkt konstatera att HBK kommer att få det oerhört tufft att hänga med tåget. Med förstemålvakten Bahne skadad resten av säsongen har man två tuffa bortamatcher mot Elfsborg och Helsingborg, samt möte med DIF och Gefle hemma. Den sistnämnda ska de naturligtvis ta, men därutöver har man alltså två interna möten med guldkonkurrenter, samt Henke & Co borta på Olympia. Det ser tufft ut! För Blåvitt ser det än värre ut. I nästa omgång ställs man mot Bajen hemma, och den matchen luktar poängtapp lång väg. Därutöver väntar ett hårt prövat MFF borta, liksom AIK på Råsunda. Sedan har man en lätt avslutning hemma mot TFF, men frågan är om inte guldchansen flygit all världens väg vid det laget? Värt att hålla i minnet är att guldkalven Marcus Berg stått för 14 av Blåvitts 36 mål i år. Kan någon axla hans mantel nu under de avslutande omgångarna? Tveksamt...

Elfsborg ser helt klart farligare ut. Man har ett tacksamt schema där man bland annat har slagpåsarna BP och ÖSK på programmet. Den tuffaste matchen ser ut att bli mot HBK, men där har man ändå fördel av hemmaplan (och hemmaplastmatta) och man avslutar borta mot MFF, som om de har en bra dag kan vara en joker i leken. Någonstans känns det dock som att ett Elfsborg i form mycket väl kan gå ifrån de här matcherna med 10-12 poäng, något som sannolikt räcker till guld. Frågan är dock om man har den skärpan. Laget har - liksom AIK - även ett Europaspel som hägrar/stör.

Det känns tveksamt om Kalmar kan utgöra något reellt hot. Formen har inte varit speciellt bra i höst och då kan bortamöten med lag som ÖSK och BP visa sig nog så svåra. MFF kan man nog klara av, men AIK? Det förhatliga Solna-gänget kan mycket väl ta tre poäng borta på Fredriksskans i den avslutande omgången. Dessförinnan har man GAIS hemma och TFF borta; två matcher som man - åtminstone i sin egen bok - bara ska vinna. Därutöver väntar en potentiellt oerhört viktig match mot Blåvitt i den näst sista omgången, dock med fördel av hemmaplan för Gnaget.

Rent spontant känns det som att det är Elfsborg och AIK som kommer att utgöra de största hoten mot ett nytt blårandigt SM-tecken, och är någon egentligen förvånad? Dessa lag har stundtals bjudit på fint spel och lyckats såväl föra som vinna matcher; en inte alltför enkelt konst i allsvenskan. AIK har fått ett oerhört lyft genom sina argentinare, men har nu även tappat tidigare nyckelspelaren Wilton, något som måste kännas. Samtidigt har man två möten med guldkonkurrenter kvar, och även om man kan se det som att "man har saken i egna händer" så kommer det inte vara några lätta matcher; varken mentalt eller fotbollsmässigt. Såväl AIK som Elfsborg har även UEFA-cupspel att tänka på...

DIF då? Ja, vi har ju tillsammans med Elfsborg det som på pappret måste kallas för det lättaste spelprogrammet. Vi har två av jumbo-lagen (ÖSK och BP), och vi möter bägge två hemma på Stadion med publiken i ryggen - två matcher som måste innebära sex poäng om man har någon som helst guldambition. Gefle borta är dock en riktigt otäck match; de kan sitt underlag väl, har en utpräglad spelidé samt en (o)vana att ta poäng av de topplag som kommer på besök. HBK borta är inte heller det någon lätt match, men den känns nästan att föredra framför Gefle-matchen. Vi har på senare år haft överraskande lätt för HBK, och även om bortamötet förra året slutade med trista 0-0 så har jag en positiv känsla inför årets möte. Hur många poäng är vi tvungna att ta i de kommande omgångarna? Ja, det beror nog främst på Elfsborg och AIK. Börjar dessa två tappa poäng i de kommande omgångarna, då ska det bara bli SM-guld. Om de inte tappar, då måste vi kompromisslöst se till att höja oss vi med. Full fart framåt, mot guldet!

Resterande fyra omgångar för topplagen:
DIF: ÖSK (h), Gefle (b), HBK (b), BP (h)
AIK: GAIS (h), TFF (b), Blåvitt (h), KFF (b)
KFF: MFF (h), ÖSK (b), BP (b), AIK (h)
Elfsborg: BP (b), HBK (h), ÖSK (h), MFF (b)
Blåvitt: Bajen (h), MFF (b), AIK (b), TFF (h)
HBK: Gefle (h), Elfsborg (b), DIF (h), Helsingborg (b)

Fotnot: Blåvitt har en match mindre spelad och kan vid seger ikväll ta sig upp på 37 poäng och då även ta över serieledningen i kraft av bättre målskillnad än DIF (i skrivandes stund 36-23 mot DIF:s 31-21).

Delad poäng, men bara en vinnare

Så har krutröken lagt sig, svetten börjar stelna, ångesten släppa. För ångest, det är vad ett typiskt derby är. Panikångest är väl närmast hur man kan beskriva känslan inför aftonens spektakel - det viktigaste derbyt på... jag vet inte hur många år. Ett derby som innehöll en hel del, bl a en medioker domarinsats, en internationellt slagkraftig publik och en Qurre som fick täppa till truten på de gnagare som förtjust fnissat över "14-miljonersmannen", "floppvärvningen" etc. Vad vore mer floppartat än att skratta ut killen som ett halvår senare kostar en SM-guldet? Ja, det kan man fråga sig. Jag vill så klart inte ta ut någonting i förskott - men det är onekligen en tilltalande tanke...

Derbyt började annars katastrofalt. Visst, det kunde ha varit än värre - vi kunde ha släppt in ett tidigt mål. Men efter tre varningar på de första 14 spelminuterna kändes det ofrånkomligt att åtminstone någon utav Komac och Davids skulle åka på ett rött innan aftonen var över. Samtidigt var vi kraftigt tillbakapressade till en början. Med tiden lugnade dock domherre Hansson ned sig en smula, samtidigt som vi började få lite fart på bollen. Davids höll sig i skinnet matchen igenom och Komac fick så småningom kliva av av egen kraft i andra halvlek. Dagens individuella hjälte för vår del blev dock - för tredje gången det senaste halvåret - en osannolik herre; en kille som beskrivits som "inte någon fotbollsspelare" och all annan möjlig dynga av förstå-sig-påare i diverse media och som man som djurgårdare har fått ta tråkningar om ett bra tag. Förhoppningsvis är det slut med det nu. För skulle vi - knack-knack - ta guld i år kan man inte bortse från killen som ordnade reduceringen hemma mot Elfsborg, gjorde två mål borta mot HeIF samt spräckte Örlunds nolla i det überviktiga höstderbyt. En sån spelare har - tvärt om - en mycket stor del i ett eventuellt guld. Låt oss hoppas att han - liksom vi andra blåränder - får uppleva det.

Derbyts främsta stjärna totalt sett var annars för vår del kollektivet och det höga moralen. Alla - och jag menar verkligen alla - jobbade för varandra i defensiven och såg gång på gång till att bli övertaliga mot motståndarna, så att killar som Dulee Johnson och Obolo sällan fick mer än ett ögonblick på sig. Tyvärr räckte detta ögonblick till en kvittering då Obolo iskallt hoppade över ett inspel och friställde landsmannen Valdemarin. Det sved så klart, men jag är inte bitter utan ser det mer som ett olycksfall i arbetet - som något som tyvärr händer ibland. Det var trots allt vackert spelat, och jag vill inte lasta vårt försvar för detta missöde. Hade vi haft lite mer flyt hade vårt i övrigt på det hela taget fina försvarsspel kanske räckt längre än till en poäng. Första halvlekens bästa spelare var t ex Dahlberg, och han fick utgå med skada i den andra halvleken. Hansson får skämmas för att han inte förmådde hitta ostskivan efter Monsalvos fula stämpling... Hur hade Dahlbergs andra halvlek kunnat se ut, om han fått chansen?

Men, men - bitter ska man inte vara. Nu håller jag istället tummarna för följande:
* Att Göteborg tappar poäng i 031-derbyt imorgon kväll.
* Att Dahlbergs skada är lindrig.
* Att Siggi hittar en bra högerbackslösning till på lördag då Davids är avstängd och Sölvi fortsatt (?) är skadad. Tänker Kebba fortsätta vara skadad? Om inte - tänker han sluta med att vara en säkerhetsrisk? Vore trevligt...
* Att Enrico har gjort sitt på högerkanten, åtminstone för i år.

FFF?

Full fart framåt? Eller håll tätt bakåt? Det är frågan då DIF gör sig redo för att äntra Solna-bunkern i vad som ser ut att bli decenniets kanske viktigaste derby. Man ställs mot ett AIK som visat en mördande form under sensommaren/hösten, men som också visade upp vissa svagheter senast mot Halmstad, och som dessutom drog på sig ett par onödiga avstängningar. Kenny Pavey såg i det närmaste gråtfärdig ut då han insåg vad det innebar då domare Fröjdfeldt halade upp det gula kortet senast. Denna avstängning tackar naturligtvis DIF för...

Det Siggi & Pålle måste fundera på inför aftonen är först och främst vilket spelsystem som ska gälla. Ska man satsa på det 4-4-2-spel som man jobbat på att nöta in den gångna säsongen, eller ska man satsa på nygamla 4-3-3; ett system som på de två senaste omgångarna visat sig mycket lyckosamt i en match (HeIF borta), och mindre lyckosamt i en annan (TFF hemma)? I min värld tror jag främst att detta val blir beroende av vilka spelare som finns tillgängliga. DIF har visserligen inga anstängningar att tänka på, men ovälkomna problem i en magsjuk Magic Jonson, liksom en vadskadad Aki Riihilathi; bägge två tveksamma till spel. Det är finländaren som är nyckeln här. Jonson kommer att leverera oavsett spelsystem. Finns Aki tillgänglig tror jag dock att Siggi är fast besluten om att satsa på honom, och därmed också 4-4-2. Aki är effektiv i balansrollen och är samtidigt en riktig krigare, som i ett derby inte lär vika en tum. Han var dessutom oerhört effektiv i derbyt mot Bajen vad gäller att neutralisera motståndarnas speldirigent (Eguren) - även om medlen för detta ibland kan tyckas ha varit väl bryska - något som Siggi knappast har glömt.

Om Aki saknas ikväll tror jag att man väljer en 4-3-3-uppställning. Man kan visserligen spela med en 4-4-2:a också, och i så fall satsa på Arneng, Komac eller rent av Sjölund i den viktiga balansspelarrollen. Arneng har dock inte varit i bra form på länge, Komac visade prov på riktigt dåligt spel senast mot TFF och Sjölund är ett namn som nog behövs högre upp i planen om man ska gå in med en defensiv formation. Satsar man istället på 4-3-3 blir det inte lika viktigt att få med mittfältet i anfallen, samtidigt som AIK lär få svårt att flytta upp sina ytterbackar i alltför offensiva positioner. I en 4-4-3-uppställning kan jag tänka mig att man satsar på rutinerade firman Arneng-Sjölund på mittfältet, med en mer offensiv Enrico framåt. Sedan är det fritt fram att gissa vilka tre anfallare som startar, men min peng ligger på Jonson (tämligen självskriven), Dahlberg (stor, stark och användbar på fasta situationer) och Quirino (fick inte mycket uträttat mot TFF, men verkar ändå ha bättre form än Jones).

4-4-2:
------ Jonson -- Dahlberg ---
- Sjölund - Komac --- Enrico -
-------------- Aki ----------------
Tauer-Kuivasto-Mackan-Davids
------------ Dembo ---------------

4-3-3:
- Jonson - Dahlberg - Quirino -
------------- Enrico --------------
------- Sjölund ---- Arneng ------
Tauer-Kuivasto-Mackan-Davids
------------- Dembo --------------

På det hela taget känns det hur som helst inte som att uppställningar eller taktiska upplägg kommer att bli avgörande ikväll. Derby är derby, och då brukar det istället vara killer instinct som räknas och slumpen som avgör åt vilket håll målen faller. Visst kan man känna att AIK på rent spelmässiga grunder är en smula favorittippade, men samtidigt... Hur många gånger har inte härliga Djurgården varit favorittippade och ändå dukat under? Det hände även under guldåren med Kongo-Kim m.f. i laget.

AIK kan ikväll vara sin egen värsta fiende. Man har redan sett till att grovjobbaren Pavey inte medverkar, och även om den naturlige ersättaren Rubarth är en typisk derbyspelare så är denna rokad en försvagning. Även den påtvingade omdispositionen i mittlåset (där Nicklas Carlsson förväntas gå in istället för avstängde Arnefjord) kan vålla problem. Vidare så ska man inte glömma att Gnaget är piskade att vinna. Ett kryss ser säkert de flesta som en seger för DIF, och gör bara Bajen (någon nytta ska man väl få ha av dem?) vad de ska ikväll i Borås så kan vi behålla serieledningen även vid oavgjort resultat. Detta, samt det faktum att DIF har det klart lättare spelschemat de sista omgångarna, kan säkert bidra till viss krampaktighet hos Solna-gänget om de inte får ett tidigt mål att gå på. Så kom igen nu DIF; full fart framåt, men inte huvudlöst. Glöm inte defensiven - den kan bli vårt bästa vapen ikväll. Visa att vi inte bara har de bästa fotbollsspelarna, utan även har det starkaste psyket!

En trött poäng på Stadion

Baksmällan har lagt sig nu. Men huvudvärken är kvar. Det som hade kunnat bli (och borde ha blivit) en guldfest i stor stil hemma mot ett av seriens absolut svagaste lag blev istället en slätstruken tillställning med bitter eftersmak. DIF satsade glädjande nog återigen på en 4-3-3-uppställning, men längre än så kom man inte i det sentimentala romantiserandet kring den "gamla" Djurgårdsmodellen. Mittfältet - som var så framgångsrikt borta mot Helsingborg - höll helt enkelt inte måttet. Varken Enrico, Sjölund eller Komac hade någon speciellt bra dag, och den förstnämnde var faktiskt riktigt usel. Det hjälpte liksom inte att Jonson slet på bra, för laginsatsen som helhet var under all kritik.

Ytterbackarna fyllde visserligen på med hyfsat bra effektivitet, men försvaret blev i viss mån lidande; något som blev plågsamt uppenbart då gästerna tidigt i andra halvlek kunde ta ledningen efter en snabb omställning och en situation där fyra djurgårdare stod hjälplösa inför uppgiften att markera en ensam TFF:are som enkelt kunde stöta in bollen i mål. Efter målet blev det - som väntat - kinesiska muren och igelkottsförsvar som gällde för gästerna, och DIF fick äta upp sitt huvudlösa anfallande; för nu fick man inte mycket gratis mot ett TFF som sjönk väldigt lågt. Man skapade visserligen ett par bra chanser, men på det hela taget var det för dåligt och Jones liksom Quirino kan läggas till samlingen namn som inte höll måttet. Dahlberg bidrog med betydligt mer under den tid han fick vara inne än de bägge anfallskollegorna gjorde tillsammans under sin tid på planen.

Då Jonson slog in 1-1-bollen spreds genast den där härliga vibben över Stadion... Den där känslan som säger "kom igen nu, nu har vi dem där vi vill - nu vinner vi". Men det gjorde vi inte. Visst, det vaskades fram ett par ytterligare chanser, men bolluslingen ville inte in. Den spelmässiga scenförändringen var dock påtaglig och herrar som exempelvis Enrico lyfte sig efter målet ett flertal nivåer. Frågan är varför man inte kan spela på topp redan från matchminut ett? Är det en styrka att vi förmår komma igen från underläge, eller är det en svaghet att vi spelar så slappt och oinspirerat från start att bollarna ofrånkomligen trillar in bakom Dembo? Jag vet inte. Allt jag vet är att DIF hade chansen att rycka rejält igår; att skaffa sig ett ypperligt läge inför nästa veckas blytunga match på betongbunkern i Solna. Man tog den inte, och det känns skit, rent utsagt.



Ska man ändå försöka se något positivt så är det så klart att vi kom igen från underläge ännu en gång (dock mot ett skitlag som knappt kan försvara sig på ett godkänt vis) samt att vi inte drog på oss några avstängningar till derbyt (något som hotade fyra spelare inför matchen). Det känns dock som en klen tröst, för visst hade man hellre haft två poäng till i fickan och någon avstängning mer när vi kliver ut på Råsunda nästa vecka. Nu är det dock bara att gilla läget och hoppas att vi kan dra nytta av att ha fokuserat på en enskild match i ett par veckor nu; för TFF-matchen har knappast funnits i någon blårandig spelares huvud, det blev påtagligt på Stadion igår kväll...

Sagan om kejsarens nya kläder

Efter ett långt sommaruppehåll är det åter dags att ta tag i bloggförfattandet. Vad satte då den sten i rullning? Jo, det ska jag tala om. Idag gick nämligen Sverige in i fotbolls-VM... tydligen. Vi talar så klart inte om samma underhållande och omtyckta sport här som den som spelas av Ronaldinho, Totti, Ibrahimovic och grabbarna. Nej, vi pratar om någonting helt annat, men - om man ska tro sportjournalisterna - minst lika skyddsvärt, speciellt och vackert: damfotboll.

Ibland hör man upprörda röster höjas så fort kritik riktas mot den bristande kvalitet som damfotbollen bjuder på. Ibland får man t o m höra så banala argument som "... men tjejer måste ju också få spela!". Ja. Naturligtvis. Men i direktsänd tv? Skulle inte tro det. Varför ska det daltas så med denna miserabla, patetiskt dåliga idrott? TV 4 (som har sändningsrättigheterna) slår naturligtvis knut på sig själva i sina försök att haussa eventet, och har som vanligt dyngspridarna Aftonbladet och Expressen i tätt släptåg. En sak måste jag dock fråga mig. Sedan när är det någon mänsklig rättighet att få figurera i tv iförd ett fotbollsställ? Många verkar helt ha glömt varför man tittar från början. Fotboll är ju ytterst en form av underhållning och ingenting annat. Vad som gör dessa återkommande mästerskap i damfotboll så patetiska är den totala avsaknaden av just underhållningsvärde i kombination med all mediahausse, och då produkten inte är underhållande för fem öre blir det bara pinsamt... och det blir definitivt inte bättre av att man köttar in ett par glada golden retrievers à la Ola Wenström som jagar sin egen svans och samtidigt förtjust skriker ut sin glädje över hur vackra kejsarens nya kläder är...

- Jösses, titta här Pontus, vilken fin krossboll - och vilket skott!
- Ja Ola, det där påminner mig om min tid i Leicester... då fick jag ibland på en och annan pärla som den där.
- Ja, det är väl inte för inte som man brukar prata om Therese Sjögran som damlandslagets Zlatan?! Wow! Härligt!

Och jo, visst hade damfotbollen kunnat vara bättre om man fått samma ekonomiska resurser som herrarna. Men hade det varit någon dramatisk skillnad? Knappast. Det är här inte heller fråga om någon manschauvenism; det finns helt enkelt ett flertal grundläggande fysiologiska faktorer som gör att damfotbollen aldrig kommer att komma i närheten av herrfotbollen, rent tekniskt. Skott, inlägg och nickar kommer aldrig att vara lika hårt pressade, närkamperna kommer aldrig att vara lika hårda, löpningarna kommer aldrig att vara lika snabba... I realiteten skulle svenska damlandslaget kanske kunna spela i division fyra eller möjligen tre om man drar en parallell till herrfotbollen; och då ska man ändå komma ihåg att herrallsvenskan ofta kritiseras för att underhållningsvärdet är lågt jämfört med många utländska ligor. Med tanke på hur lång tid det tog innan man fick in herrallsvenskan i rutan vore det inte mer än rätt att man började i rätt ände även vad gäller damfotbollen och lät den existera utanför tv-sändningarna tills den visat sig förtjänt av bevakningen, istället för att - som nu - satsa på renodlad könskvotering. Det funkar inte i allmänhet, och i synnerhet inte i underhållningsvärlden.

När årets VM-spektakel är över kommer TV 4 säkerligen - sin vana trogen - att presentera "glädjande siffror" om rekordnoteringar vad gäller tv-tittare etc. "38,4 miljoner svenskar såg Sverige spela!", hej och hå. Vad beslutsfattarna på TV 4 inte låtsas begripa är dock att samma människor förmodligen med samma entusiasm hade bänkat sig i tv-soffan om det gått att se Sverige spela final i VM i undervattensrugby för enbenta med förståndshandikap. Så länge det finns en blå-gul tröja att heja på och en chans på någon form av medalj, pokal eller diplom så klappar nämligen de svenska hjärtana hårt och snabbt. Väl tillbaka i den bittra vardagen så är det ändå inte mer än 200 personer som är på plats på en "toppmatch" i damallsvenskan. I slutändan hoppas jag därför innerligt att även de mest inbitna blågultfantasterna snart inser att kejsaren egentligen är naken...