Johan Arneng var en fantastisk spelare nästan från första början då han kom till DIF. En okänd kille som varit ungdomsproffs i Italien samt spelat ett par säsonger i norska ligan blev plötsligt ett etablerat namn i allsvenskan och hans terrierinställning kombinerat med riktigt fina offensiva kvaliteter gjorde honom snabbt till en nyckelspelare i laget. Trots sin relativa fysiska litenhet vann Johan närkamper på löpande band, serverade smörpassningar i djupled och drog till och med en och annan boll i nät med sin högerdoja.
Så vad hände? Det är svårt att säga om det är en anledning till den dramatiska negativa utveckling som den defensiva mittfältaren haft, men man kan hur som helst konstatera att efter den personliga tragedin då en av hans tvillingsöner avled i plötslig spädbarnsdöd så har inte fotbollsspelaren, och förmodligen inte heller personen, Johan Arneng varit densamme. Till en början var det förståeligt, och man ville ge honom tid att komma tillbaka efter såväl den personliga sorgen som den uteblivna försäsongsträningen. Men någonstans började folk tröttna. För det var inte samma Arneng vi såg på planen längre. Närkamperna vanns ofta av motståndaren, och då Johan skulle behandla bollen tog det nästan alltid för lång tid. Det skulle vändas och vridas, och det började resultera i livsfarliga kontringar - och att som balansspelare drälla med bollen är helt enkelt inte acceptabelt. Samtidigt som det defensiva spelet sjönk i kvalitet så försvann det offensiva spelet som gjort Arneng så användbar helt och hållet. Plötsligt var Johan inte mer än en renodlad balansspelare, och när Aki Riihilathi anslöt till laget blev det påtagligt att Arneng inte ens var bäst i denna relativt smala, men än så viktiga, gren.
Nu är Aki visserligen ingen ungdom, och hans tid i DIF har kantats av skadebekymmer, men någonstans känns det ändå logiskt att Johan nu säljs. Förmodligen behöver han själv ett miljöombyte om han ska ha någon chans att hitta tillbaka till sitt gamla jag som fotbollsspelare - och att byta klubb inom Sverige, det hade nog inte passat en engagerad pådrivare som Arneng. Istället blir det nu Norge, och vi kan kanske hoppas på en liten slant i transfersumma, även om han inte hade mer än ett år kvar på kontraktet. Nu öppnas det istället möjligheter i DIF för yngre förmågor att ta klivet fram i de matcher då Aki av det ena eller andra skälet inte kan spela. Om vi behåller en kille som Christoffer Karlsson så kan det t ex bli en fin möjlighet för honom att få speltid. I viktigare matcher kan man alltid använda sig av Sjölund, som mot slutet av denna säsong visade att han behärskade den defensiva mittfältsrollen med akuratess.
Hur som helst - tack Johan Arneng för dina fem år i Djurgården. Även om du inte avslutade på topp så hade du stor del i de titlar som vanns under din tid i Stockholm. Lycka till med den fortsatta karriären!
