På det hela taget är det en angenäm upplevelse att gå på fotboll - kanske lite extra angenäm om man är djurgårdare, inbillar jag mig. Det finns ju gott om vettiga och trevliga människor i publiken och stämningen är oftast bra. Tyvärr är det dock inte alltid så - av varierande anledningar.
Innan jag förra året såg till att byta plats så hade jag tillbringat två säsonger framför samma rikspucko, och hans åldrande far. I mina samtal med bänkgrannen på samma rad växte med tiden begreppet "snickaranalys" fram. Vad är då detta, kan man kanske fråga sig? Ja, herrn på platsen bakom undertecknad visade sig snabbt vara en svårslagen snackpåse, som dessvärre varken verkade ha någon vidare syn, omdöme eller kunnande vad gäller DIF fotboll. Men uttala sig, det kunde han som sagt - och det var hantverkarlingon som var hans verktyg. Analyserna duggade tätt, men all form av substans och fakta saknades. Han verkade inte ens besitta grundläggande regelkunskap, vilket känns tämligen anmärkningsvärt när man trots allt talar om en säsongskortsinnehavare.
"Äh, byt ut Arneng nu, han har ju inte haft ett rätt", beklagar sig snickaren på brett södertugg samtidigt som Sjölund förlorar sin första närkamp för dagen. Tyvärr är kommentarer av den typen vardagsmat, precis som de klumpiga 46:orna som sådär välbekant och invant kilar sig in i korsryggen på undertecknad. "Skarom inte sätta in han Ba-taan då? Han kan väl lira anfallare?", frågar sig snickaren, samtidigt som han obekymrad vilar sitt matchprogram mot min nacke...
"Nu går det inte längre, snart brinner det för mig! Jag reser mig upp och stryper karlen! Ingen kommer bry sig - de hatar honom säkert också", tänker jag för ett ögonblick. Jag vänder mig om och söker menande ögonkontakt med mannen bakom. No luck. Han tittar helt obekymrat ut i luften och ler fåraktigt åt fan vet vad med ett ansiktsuttryck som skulle få en lobotomerad femåring att skämmas. Jag vänder mig sakta framåt igen, sluter ögonen och räknar långsamt, långsamt till tio samtidigt som Daniel Stålhammar står i duggregnet och letar i bröstfickan efter ett kort...
Lyckligtvis behövde jag inte stå ut med scenarion av det här slaget under mer än två säsongers hemmamatcher, och det är ju inte så otroligt många timmar egentligen - men jag kan lova att de kändes som en evighet. För om halvlekarna var fyllda med snack så var det ingenting mot pausen, då det var stört omöjligt att sitta kvar på sin plats. Nej, jag var tvungen att fly bort och få ett par välbehövliga minuter utan att bli utsatt för verbal våldtäkt av diverse fotbollstermer, regelbegrepp m.m. En enda man lyckades vecka efter vecka reta en så komplett och total gallfeber på mig (och förmodligen bidra till en för tidig död någonstans längre fram) att jag egentligen skäms som inte gjorde något åt saken. Förmodligen har jag anammat något som i alla fall påminner om den svenska nationalsjälen då jag intalat mig själv att det förmodligen ändå inte hade hjälpt och att det inte tjänar någonting till att brusa upp.
Hur är det för egen del? Känner du själv igen dig i denna lilla historia, ens litegrann? Ja, då kanske du har sympati för en läktargäst vars tålamod och överseende med bänkgrannar numera är synnerligen begränsat, och om du ser någon få en rak höger för att han blandat ihop Jones och Dembo, ja - då vet du varför. Och om du - gud förbjude - känner igen dig som den snacksalige bänkgrannen, som inte heller drar sig för att dra en och annan skröna om någon svåger, en ointressant fiskeanekdot eller en story om brorsans svartbygge på landet, hellre än att utsätta din omgivning för en stunds fotboll i tystnad... Ja, då ber jag dig högaktningsfullt att dra åt helvete.
