Spelarbetyg, säsongen 07

Sektion sol graderar i fallande ordning årets toppar och dalar på skalan 1-5...

Concha 5
Outstanding. Knappt ett enda misstag och helt klart för bra för allsvenskan. Kom tillbaka när du vill Mattias!














En internationell karriär i full blom...

Dembo 5-
Mycket bättre målvakt än såhär kan man inte ha i allsvenskan. Visst, det finns alltid saker att putsa på, men då man gjort det kommer Dembo inte längre att spela i Sverige utan försvinna till någon bättre liga.

Mackan 5-
En föregångsman som spelar klokt och är säker på huvudet. Ibland lite långsam, men läser spelet fantastiskt bra för det mesta. Aldrig skadad.

Daja 4+
Gör sin bästa säsong hittills och är numera helt given i elvan. Har hela tiden blivit starkare och är numera en bra närkampsspelare, samtidigt som han är löpvillig samt hygglig på fasta situationer med sin vänsterdoja.

Jonson 4+
Lite för mycket skadeproblem för att förtjäna högsta betyg, men då han är bra är han en spelare som håller högsta allsvenska klass, om inte ännu högre. Rivig, rejäl och en vinnarskalle av rang. Säsongsinledningen var magisk.

Toni 4
Dominant i luftrummet, klok. Lite långsam och trög i sidled, men det utgör sällan något större problem. Aldrig skadad.

Dahlberg 4-
Alltid nyttig för laget, även om avsluten inte varit kliniska i alla matcher. Stod dock för ett par viktiga kassar; t ex 2-2 borta mot Ellos. Slår nästan aldrig bort en boll, vilket är en sällsynt och underskattad kvalitet.

Quirino 4-
Någonting har helt klart hänt här. Qurre fick komma in och göra ett par mål utan att spela bra, och vad händer? Ja, helt plötsligt spelar han bra. Är det kejsarens nya kläder? Skit samma, fortsätter grabben såhär är han given i startelvan och en potentiell Europaexport redan nästa år.

Komac 4-
Bra grovjobbare med oförtruten löpkapacitet som känns väldigt allround. Måste sluta filma, det ser väldigt trist ut.

Rihiilahti 3+
Småelak och stark närkampsspelare samt pådrivare, som dock haft lite för mycket skadeproblem sen han kom för att det ska kännas riktigt bra. Känns dock som att Arneng kan lämna med gott samvete nu när vi har en riktig dirigent på mitten som kan axla hans gamla roll. Aki ska dock inte försöka sig på att arbeta med boll; passningar över 10 meter verkar inte vara hans grej.

Lance 3
Var riktigt på g när han blev skadad och missade ett par omgångar med sin ansiktsfraktur efter en otäck smäll på Stadion. Har inte riktigt hittat storformen, men också fått den otacksamma uppgiften att ta över efter brilljante Concha. Behöver slipa lite på sitt närkampsspel och ta färre kort.

Jones 3
Vad hände Jones? Förra säsongen, då vi nästan aldrig fick spelet att stämma var Jones ett lysande undantag som spelade bra då laget var dåligt. I år? En besvikelse. Måste bli bättre om han inte vill flytta. Har så klart gjort ett par bra matcher, men ändå en besvikelse sett till de förväntningar som fanns.

Enrico 3-
Uppfyller många brasilianska klischéér. Gillar inte kyla, närkamper eller defensiva löpningar överlag. Är dock kvick och har en fin bolltouch samt är en av de spelare i allsvenskan som är absolut svårast att ta bollen av med regelrätta medel. Tyvärr miserabel högerfot och alldeles för låg lägstanivå.

Tauer 2+
Kul spelare i offensiven som funkar bra mot de sämre lagen. När han sätts på svårare prov defensivt sviktar dock positionsspelet betänkligt. Kan vi slå ihop Stoltz och Tauer till en komplett spelare?

Sölvi 2
Gjorde ett par solida insatser i backlinjen och har visat att han kan bli en bra mittback på sikt. Ska dock inte matchas på mittfältet där han inte har många rätt.

Arneng 2-
Funkar inte alls som balansspelare. Vinner en del närkamper, men trampar ständigt på bollen och ska börja vrida bort motståndare, vilket ofta leder till tappad boll och farliga omställningar. Danska ligan nästa?

Amoah 1
Tålamodet är nu slut med denna eviga talang. Värtan here I come...


Johan Arneng, snart i ett danskt lag nära dig?


---

Kebba -
Har inte hunnit spela speciellt mycket än. Har förhoppningsvis fått se och lära lite av de matcher han gjort, bl a ett derby. DIF:s största talang för närvarande. Har ett bra steg och är ambitiös. Behöver jobba lite på positionsspel och bolltouch, men är definitivt värd att satsa på.

Batan -
Har spelat för lite, men är lite av en gåta. Har obegripligt svårt att få ut något bra av sitt snabba steg och fina bollbehandling. Ska det bli nåt av den här fotbollskarriären måste det hända nåt nästa säsong.

Stoltz -
Har spelat på tok för lite för att betygsättas, men jag ser ingen framtid i DIF-tröjan. Är en kompetent försvarare i grund och botten, men klarar inte av att tackla de offensiva krav som ställs på en ytterback i DIF, utan passar nog bättre i ett lag med mer traditionellt defensivt ytterbacksspel.

En tragedi på 180 minuter

"Superettan här kommer BP!" sjunger DIF-klacken triumferande. Såhär i efterhand känns det mest ihåligt. BP är tydligen värda att håna, trots att de är ett lag som spelar efter sina resurser och trots att man missar nytt kontrakt ändå har gjort en hygglig insats. Sett till spelet på Stadion igår så var dock superettanlaget ett annat; det var killarna i de blåa tröjorna som kändes sega, otekniska och framförallt inte såg ut att ha nåt att spela för.

Visst, TFF lade sig på rygg tidigt och lät gärna sillstryparna sätta igång och steka sin guldpytt, men ändå. Ska man inte kunna bättre än såhär? Ska man inte kunna ta några poäng på två matcher mot BP? Ska man inte kunna göra mål på 180 minuter mot ett lag vars årsbudget förmodligen knappt täcker en månads utgifter för DIF? Tyvärr blev det ett jävla antiklimax, trots ett trevligt guldtifo, fullsatta läktare och en inledningsvis härlig stämning.

Enda trösten en dag som denna är att ärkerivalen Gnaget triumferade i grenen usel säsongsavslutning och missade Europa nästa år. Tack Wilton - hoppas du har det fint i öknen...

Q som i qanske...

Såhär dagen före dopparedagen, vad ska man säga? Hur ska man kunna samla sina tankar tillräckligt för att skriva några rader? Ja, det är inte så lätt, för det enda som finns på näthinnan är så klart morgondagens matcher; dels publikfesten på Stadion, dels den otäcka, fruktade läggmatchen på Nya Ullevi...

Vad DIF måste göra är klart. Och det är inte att göra fem, åtta eller tretton mål. Nej, det är att vinna. Att vinna, och det till varje pris. Det finns en klar fara i att fokusera för mycket på hur stor segern blir, för även om BP inte har mycket att spela för så lär de inte lägga sig på rygg helt frivilligt. Hur skulle det t ex kännas om TFF spelade 0-0 och vi inte klarade av att ta våra tre pinnar som förväntat för att vi spelade helt huvudlöst? Nej, imorgon krävs det tålamod och ett metodiskt anfallsspel som kan lösa upp försvarsknutar hos ett lag som inte var speciellt suget på att spela fotboll tidigare - och som defintivt inte är det nu när man är klara för Superettan nästa år.

För det är man. Att prata om att man har chans att komma ikapp Trelleborg är helt enkelt inte realistiskt. Avståndet är helt enkelt för stort. BP gör inte mer än på sin höjd två mål mot DIF, och det vet man om. Samtidigt är TFF ett defensivstarkt lag. Vad det handlar om för BP:s del är istället att avsluta på ett snyggt sätt. Frågan är hur pass motiverade man är inför denna uppgift - hur pass mycket man känner att man redan står med foten i nästa säsong.

För DIF:s del saknades långt på förhand ett par namn inför morgondagens drabbning. Mest nämnvärda är väl Dahlberg (som fortfarande är skadad) och Arneng (som är avstängd). Utöver detta tillkom även under lördagen en lättare vadskada på Aki Riihilathi, och även han kommer därmed att missa den sista omgången. Detta gör att min önskade startelva inte blir särskilt kontroversiell över huvud taget. Jag hade visserligen velat lämna Aki på bänken eftersom jag inte anser att man ska behöva en renodlad balansspelare då man möter lag av BP:s dignitet, men detta problem är nu ur världen och istället får man fokusera på de spelare som faktiskt finns till hand.

I min värld är BP-matchen ett utmärkt tillfälle att gå tillbaka till klassiska 4-3-3, och det finns flera anledningar till det:
1.) Vi har tre bra anfallare i truppen som alla borde spela från start.
2.) En balansspelare ska inte behövas mot BP (som inte har något större offensivt register).
3.) De spelare som är vana att spela balans är skadade (Aki) eller avstängda (Arneng).


Med detta i åtanke vill jag se följande elva, och det finns egentligen inga större tveksamheter.

---Jonson-Jones-Quirino---
----------- Enrico ------------
----- Sjölund -- Komac ----
Tauer-Toni-Mackan-Davids
----------- Dembo -----------

Med Jonson, Jones och Quirino på topp ska vi ha tillräckligt med rörelse för att ge BP:s defensiv fullt sjå, och med tre giftiga avslutare ska det inte vara någon risk att ammunitionen tryter. Sjölund var i sin tur magnifik som defensiv mittfältare borta mot Gefle. Mot BP spelar han åter på denna position och bidrar till snabbt anfallsspel genom att undvika att trampa på bollen utan istället snabbt och okomplicerat spela den framåt i banan. Utöver det kryddar vi med vinthunden Komac samt kvickfotade Enrico, som med sin teknik borde kunna fira framgångar mot de mer stabbiga BP-spelarna. Backlinjen är självskriven; "if it ain't broken, why fix it" är en bra devis. Dembo behöver varken närmare presentation eller motivering. Med denna elva ska vi i nio fall av tio tvinga BP på knä. Ingen lär heller på nytt vilja drabbas av ett fiasko likt årets allsvenska premiär. Därför tror jag att alla - såväl spelare som folk på läktaren - kommer att sälja sig dyrt i söndagens match, och att vi vinner - ja, det är det faktiskt ingen tvekan om.

Hur går det då i den där otäcka matchen på Ullevi? Den där Blåvitt bara ska ro hem guldet till Kamratgården? Ja, förmodligen går det väl vägen för dem, tyvärr, och vi får vackert nöja oss med "lilla silvret". Samtidigt ligger nästan all press på Blåvitt - ett Blåvitt som spelar utan sin talisman Alexandersson, och som de senaste omgångarna har använt upp medgångsflyt så det räcker för ett par säsonger. Har man tillräckligt med flyt för en match till, mot ett lag som i sina bästa studer kan spela 0-0 mot precis vem som helst, men som kan sakna den där extra motivationen? Ja, det återstår att se - men nog hoppas man, och visst håller man på DIF... men imorgon, ja - då bor det nog en liten trelleborgare inom de flesta på Stadions läktare.

Såhär ser Stadion ut idag. Se till att du är där imorgon klockan 15 om du vill se något helt annat...

Yes please...

Ja, han ser ut som en äkta bondläpp. Ja, han påminner om Piff & Puff (vem är vem egentligen?). Men JA, honom vill vi gärna se i DIF-tröjan nästa år...

I princip varje webbaserad tidskrift med självrespekt har snappat upp ryktena om Johan Oremos fortsatta äventyr nu när han sannolikt vuxit ur Gefle-kostymen. Från en helt lysande inledning på serien har han visserligen mattats en smula, och herrar som Omotoyossi och Sántin har klivit förbi i skytteligan - men faktum kvarstår... Om en dryg vecka fyller killen 21 år, och han klarar redan av att färga i allsvenskan, trots att han spelar i ett lag med klart modesta anfallsresurser. Samtidigt var det länge sen vi hade en anfallare i DIF som verkligen kunde ta vara på sina chanser (man får gå tillbaka till Søren Larsen).

Summa sumarum: Oremo skulle passa som handen i handsken hos oss, och samtidigt är han en spelare som sannolikt (om han inte stannar i utvecklingen helt) går att sälja vidare ut i Europa i en inte alltför avlägsen framtid. Och i ett sånt läge talar vi sannolikt om ett minimipris som ligger runt 20 miljoner - och med lite tur kan man sitta på en ny Rosenberg och få runt det dubbla. Så kom igen Bosse, slå de andra intressenterna på fingrarna och värva gossebarnet redan idag.

Sektion Sol tippar guldstriden

Med endast två omgångar kvar att spela går allsvenskan på sparlåga under EM-kvalet. Zlatan, taco-Anders samt Lagerbäcks tråkighet ska diskuteras både i media och bland mer normalt funtade fotbollsälskare. Vissa allsvenska lag får nu lite extra tid att fundera på hur de ska se på sina resterande, snudd på betydelselösa matcher - vissa får chansen att läka skador, gnugga taktik samt rent allmänt ladda inför racet om de så viktiga tabellpositionerna - såväl i toppen som botten.

Det lag som sitter i den mest prekära sitsen alla kategorier kommer från Solna. AIK möter i nästa omgång Blåvitt i en match där seger mycket väl kan innebära att man "spelar hem guldet" till ärkerivalen DIF. Samtidigt väntar mardrömsmotståndaren KFF borta i sista omgången. AIK kunde inte slå dem hemma tidigare i år, utan föll med 0-1. Är det något som tyder på att man vinner på Fredriksskans? Nej, om AIK låter Blåvitt åka hem från Råsunda med tre poäng i nästa omgång, ja, då är risken överhängande att man står utanför allt vad UEFA-cupkval heter nästa år. Är det något som faller herrar Norling, rit-Ola m f på läppen? Knappast. Förhoppningsvis får den kriminellt bildsköne Örlund sig en uppsträckning och vi får se ett AIK som kämpar med näbbar och klor då sillstryparna gästar betongbunkern. Om inte? Ja, då sätter man också krokben för sig själv...


Ett lag som naturligtvis hoppas innerligt på att Stockholmslagens rivalitet ska styra utgången vad gäller AIK:s ansträngningar är IFK Göteborg. Kan man gå hem med alla tre poängen ser det mycket bra ut vad gäller guldchanserna. TFF hemma med publiken i ryggen ska inte vara någon omöjlig uppgift om man spelar för ett guld; skulle man däremot inte ha saken i egna händer kan denna match mot ett fysiskt starkt TFF visa sig nog så tuff. Kommer AIK att gå för fullt i de tidigare guldkandidaternas inbördes möte? Kommer en småskadad Alexandersson (som tydligen är en stjärna i allsvenskan) att hålla? Det är två faktorer som kan ha oerhört stor inverkan på om det blir någon guldpytt på Kamratgården i år eller ej. Jag tippar faktiskt nej. Jag tror att Blåvitt får med sig ett kryss från Råsunda, och att man efter krampaktigt spel i sista omgången för nöja sig med kryss även hemma mot TFF. Önsketänkande? Kanske. Men när jag tittar i kristallkulan och ser en gråtfärdig Pontus Wernbloom som med högrött ansikte och svettig Svenne Banan-frisyr besviket drar upp tröjan över ansiktet för att gömma ansiktet i skam kan jag inte låta bli att le mitt bredaste leende.

Ett lag som tyvärr inte alls går att räkna bort är bespottade KFF; ett lag som trots en rejäl svacka med bl a två 0-5-förluster på raken ändå reser sig och kommer tillbaka - mycket tack vara en förmåga att ta poäng, och t o m vinna, mot de riktigt tunga konkurrenterna. Man har exempelvis slagit både DIF (hemma samt borta) och AIK (borta... så här långt) i år. Skulle AIK gå lottlösa från mötet med Blåvitt lär KFF få ta smällen - särskilt som Gnaget då får tillbaka avstängda herrarna Obolo och Pavey, två spelare som bägge två kan vara nycklar för att lirka upp det kyskhetsbälte som är fröken Kalmars defensiv. KFF sitter därmed i en tuff sits, där de flesta tänkbara scenarion slutar med att någon annan tar guld. Men - som sagt - så går KFF inte att räkna bort och varken DIF eller Blåvitt har råd att tappa poäng om man vill undvika att smålänningarna lägger sig i guldracet på allvar.


Hur ska det då gå för vårt kära DIF i år? Jo, jag tror faktiskt att det kan bli guld... Mycket - för att inte säga oerhört mycket - hänger på matchen AIK-Göteborg nästa omgång. Sillstryparna får bara inte kamma tre pinnar då - så enkelt är det. Samtidigt får man inte tappa fokus på vår egen match - den mot ett HBK som med Dusan Djuric på planen kan göra det oväntade, och som, sett till sitt spelarmaterial, har överpresterat kraftigt i år. Denna match är ingen säker trepoängare och kan - även om DIF haft rätt lätt för HBK på senare år - sätta käppar i hjulen för ett blårandigt guldtåg. Samtidigt får DIF tillbaka avstängda hjältarna Aki samt Jonson, och nu vädrar spelarna guld de med, och det får man ju säga, att sämre tändvätska finns ju. BP hemma ska vara en formalitet, och är denna match inte det är vi inte heller värda något guld - så enkelt är det. Drömscenariot är att detta gäng i den sista omgången ska vara definitivt avhängda utan chans att klara sig kvar i allsvenskan, och följdaktligen inte ha något att spela för. Men ett poängtapp per år mot den röd-svarta plantskolan får - hur som helst - banne mig räcka... nej, jag tror t o m att det räcker för flera år. Ska det behöva bli ett nytt fiasko som det i årets öppningsmatch? Nej tack.


Resterande två omgångar:

IFK Göteborg: AIK (b), TFF (h).
DIF: HBK (b), BP (h).
KFF: BP (b), AIK (h).
AIK: Blåvitt (h), KFF (b).

Allsvensk tabell, toppstriden, 24 omgångar spelade:
IFK Göteborg 24 12 7 5 42-23 19 43
Djurgården 24 12 7 5 37-22 15 43
Kalmar FF 24 13 3 8 39-31 8 42
AIK 24 10 8 6 30-24 6 38
----

TIPS:

Omgång 25
AIK - IFK Göteborg 1-1
HBK - DIF 0-1
BP - KFF 0-4

Omgång 26
IFK Göteborg - TFF 0-0
DIF - BP 5-1
KFF - AIK 2-1

Sluttabell, toppstriden:
Djurgården 24 12 7 5 43-23 15 49
Kalmar FF 24 13 3 8 45-32 8 48
IFK Göteborg 24 12 7 5 43-24 19 45
AIK 24 10 8 6 32-27 6 39

Gävle - glädjens stad

Gävle får mycket skit, ganska så oförtjänt. För tänk vilken trevlig stad det är trots allt, och vilka trevliga upplevelser man kan ha där. Nu tänker jag så klart inte på DIF hockey här, även om de visserligen vann aftonens kamp mot Brynäs. Nej, här kommer snarare några försenade reflektioner från söndagens ödesmättade fotbollsmatch - en match som enligt alla förhandstips skulle bli svår, men som ganska snabbt kom att bli det glädjeämne som så många tillresta fans hoppats på.

Matchinledningen var visserligen en smula trevande, och ständigt giftige Oremo - en spelare som DIF för övrigt uppges vara nyfikna på inför nästa år - hade ett avslut som gick tätt utanför Dembos stolpe. Efter att den inledande förvirringen över att halka runt på en badrumsmatta målad som en fotbollsplan hade lagt sig började dock DIF spela fotboll, och det blev stundtals riktigt trevligt. Daniel Sjölund hade för dagen tagit klivet ned i den något ovana rollen som ensam balansspelare och skötte denna uppgift med bravur. I den roll som gamle Arneng så ofta blir stillastående och trampar på bollen innan han kan fördela den vidare tog Daja ständigt rätt beslut och var aldrig för sen med att agera. Samtidigt sökte han ofta rätt alternativ framåt; inte de svårslagna öppnande passningarna (som i regel hamnar hos motståndaren), men de lagom utmanande - de som kan ge oss ytor att gå framåt i, utan att för den skull riskera en "indian". I synnerhet Enrico och Jones blev ständigt serverade med fina bollar från glödhete Daja, som allt mer ser ut att bli en av centralpjäserna inför nästa år.

Efter en ihållande bra period i mitten av första halvlek (då Jones bl a stod för årets miss då han lyckades snubbla och missa öppet mål från en meters avstånd) såg lagen dock ut att få gå till halvtidsvila med respektive nolla intakt, men då slog han till - Quirino. Återigen blev han noterad i målprotokollet, och denna gång var det en riktigt fin prestation som föregick målet. "Qurre" fick bollen ute till vänster, klev innåt i banan, lurade sin försvarare och sköt sedan ett maskerat skott in vid närmsta stolpen, otagbart t o m för duktige Hugosson i hemmamålet. Med 0-1 kunde DIF sedan gå in till andra halvlek med vind i seglen mot ett håglöst Gefle som mest ställde ut skorna kändes det som. Efter många fina kombinsanfall var det en tidsfråga innan tvåan skulle komma, och den kom också, med kvarten spelad av andra halvlek. Efter effektivt passningsspel strax utanför boxen kunde Jones servera en framskjutande Enrico med en fin djupledsboll och brassen gjorde inget misstag då han kom fri med Hugosson. Matchen var därmed stängd och det kändes knappt som att Gefle orkade försöka komma tillbaka, även om de fick en boll i stolpen efter en allmänt tilltrasslad situation lite senare i andra halvlek.

På det hela taget var det dock ett mycket övertygande DIF som kunde lämna Strömvallen med tre poäng. Trots jobbigt underlag, avstängningar på Jonson och Aki, skada på Dahlberg, bortaplan samt allmän psykologisk press från Blåvitt (som med viss assistans från domaren avfärdat MFF) så levererade man nu när det verkligen gällde, och det var faktiskt länge sen det var såhär skönt att vara djurgårdare. Att vedervärdiga AIK dessutom, till synes över en natt, lyckats grusa sina drömmar om allsvenskt guld samt europeiska miljonintäkter i UEFA-cupen gör det inte sämre. Om Gnaget dessutom lyssnar på sin målvaktsfantom "Örat" och lägger sig mot Blåvitt i nästa omgång finns det goda möjligheter att även grusa chansen till Europaspel för Solna-gänget nästa år. Siktar man på en flopptrippel, eller nöjer man sig med en dubbel och spelar hem guldet till DIF? Den som lever får se...

Arnes återkomst

Johan Arneng - vilken gåta. För lite drygt en säsong sedan var det inget snack om att han var allsvenskans bästa defensiva mittfältare, och det innebar uppenbart tjänstefel varje gång då Mr Lagerbäck valde att satsa på MFF:s sidleds-Danne som backup till Linderoth i landslaget. Men sedan kom den - den personliga tragedin som förvandlade publikfavoriten och härföraren Arneng till håglöse medelmåttan Arne Eng - en Dr Jekyll-Mr Hyde-transformation av demoniska proportioner som fått en publikfavorit att långsamt övergå i en bespottad syndabock. Att Arneng hela tiden jobbat föredömligt vad gäller att bl a täcka ytor i det defensiva spelet har liksom glömts bort, för den kreativa dimension som fanns i hans spel på den gamla goda tiden har helt gått upp i rök.

Under hösten har det t o m gått så långt att den tidigare givna spelmotorn hamnat på bänken till förmån för finländske dynamon Rihiilathi, samt offensiva alternativ med större register. Men det har också varit Aki som på nytt har tänt gnistan hos Arneng. Jag vet inte om det är den hårdnande konkurrensen om balansspelarpositionen, eller det faktum att Arneng vid ett par tillfällen fått chansen högre upp på mittfältet, men någonting har hänt. Arneng är tillbaka, och det underströks hemma på Stadion då han inledde det blårandiga målskytte som i slutändan gjorde att resultatet skrevs till 4-1. Detta var hans första mål sedan cupsegern mot GAIS 28/6 förra året, och det första allsvenska målet sedan succématchen hemma mot HBK (10/5) guldåret -05. Det var med andra ord inte en sekund för tidigt att Johan lät målsinnet tala. Att det - otippat nog - var med huvudet som han slog till, ja - det får ses som en ren bonus.

Det är dock den rent spelmässiga aspekten som är den viktigaste - och det är här som Arneng har kommit igång. Det har stötvis märkts tidigare under hösten, men ÖSK-matchen var egentligen den första då Arneng var riktigt bra över 90 minuter, låt gå att han - logiskt nog - mattades en smula mot slutet av andra halvlek. För första gången valde Siggi & Pålle att satsa på Johan ute på kanten, och det var många som inför avspark höjde på ögonbrynen över denna coachning. Men som så många gånger förr fick Siggi rätt och fansen fel. Arneng tog chansen och gjorde plötsligt nästan allt rätt; han vann närkamper, passade bollen i rätt tid och fungerade som den pådrivare som alla vill att han ska vara. Han var den gamle Arneng helt enkelt. ÖSK-matchen blev inte mycket mer än en formalitet för ett DIF som fick det mesta att stämma.

På söndag väntar dock en rejäl utmaning i Gefle, mot ett lag som inte förlorat mer än en ynka hemmamatch denna säsong, som kan sitt erkänt svårspelade underlag väl och som sällan underpresterar. Med både Aki och Magic Jonson avstängda ser denna match ännu tuffare ut. Vi behöver därför en Arneng i toppform mer än någonsin. Är han tillbaka nu, eller var ÖSK-matchen endast en tillfällig succé? Låt oss hoppas på det förstnämnda, och att vår gamle härförare åter hittat tillbaka till det fina balanserade spel som gjorde honom så omtyckt i de blårandiga leden. Kom igen nu Johan - visa att du är tillbaka för att stanna!