Johan Arneng - vilken gåta. För lite drygt en säsong sedan var det inget snack om att han var allsvenskans bästa defensiva mittfältare, och det innebar uppenbart tjänstefel varje gång då Mr Lagerbäck valde att satsa på MFF:s sidleds-Danne som backup till Linderoth i landslaget. Men sedan kom den - den personliga tragedin som förvandlade publikfavoriten och härföraren Arneng till håglöse medelmåttan Arne Eng - en Dr Jekyll-Mr Hyde-transformation av demoniska proportioner som fått en publikfavorit att långsamt övergå i en bespottad syndabock. Att Arneng hela tiden jobbat föredömligt vad gäller att bl a täcka ytor i det defensiva spelet har liksom glömts bort, för den kreativa dimension som fanns i hans spel på den gamla goda tiden har helt gått upp i rök.
Under hösten har det t o m gått så långt att den tidigare givna spelmotorn hamnat på bänken till förmån för finländske dynamon Rihiilathi, samt offensiva alternativ med större register. Men det har också varit Aki som på nytt har tänt gnistan hos Arneng. Jag vet inte om det är den hårdnande konkurrensen om balansspelarpositionen, eller det faktum att Arneng vid ett par tillfällen fått chansen högre upp på mittfältet, men någonting har hänt. Arneng är tillbaka, och det underströks hemma på Stadion då han inledde det blårandiga målskytte som i slutändan gjorde att resultatet skrevs till 4-1. Detta var hans första mål sedan cupsegern mot GAIS 28/6 förra året, och det första allsvenska målet sedan succématchen hemma mot HBK (10/5) guldåret -05. Det var med andra ord inte en sekund för tidigt att Johan lät målsinnet tala. Att det - otippat nog - var med huvudet som han slog till, ja - det får ses som en ren bonus.
Det är dock den rent spelmässiga aspekten som är den viktigaste - och det är här som Arneng har kommit igång. Det har stötvis märkts tidigare under hösten, men ÖSK-matchen var egentligen den första då Arneng var riktigt bra över 90 minuter, låt gå att han - logiskt nog - mattades en smula mot slutet av andra halvlek. För första gången valde Siggi & Pålle att satsa på Johan ute på kanten, och det var många som inför avspark höjde på ögonbrynen över denna coachning. Men som så många gånger förr fick Siggi rätt och fansen fel. Arneng tog chansen och gjorde plötsligt nästan allt rätt; han vann närkamper, passade bollen i rätt tid och fungerade som den pådrivare som alla vill att han ska vara. Han var den gamle Arneng helt enkelt. ÖSK-matchen blev inte mycket mer än en formalitet för ett DIF som fick det mesta att stämma.
På söndag väntar dock en rejäl utmaning i Gefle, mot ett lag som inte förlorat mer än en ynka hemmamatch denna säsong, som kan sitt erkänt svårspelade underlag väl och som sällan underpresterar. Med både Aki och Magic Jonson avstängda ser denna match ännu tuffare ut. Vi behöver därför en Arneng i toppform mer än någonsin. Är han tillbaka nu, eller var ÖSK-matchen endast en tillfällig succé? Låt oss hoppas på det förstnämnda, och att vår gamle härförare åter hittat tillbaka till det fina balanserade spel som gjorde honom så omtyckt i de blårandiga leden. Kom igen nu Johan - visa att du är tillbaka för att stanna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar