Tack Arne

Då kom den där transfern som många väntat/hoppats på då. Johan Arneng lämnar DIF för spel i Ålesund under gamla DIF-bekantingen Åkeby - och rent spontant så känns det oerhört logiskt...


Johan Arneng var en fantastisk spelare nästan från första början då han kom till DIF. En okänd kille som varit ungdomsproffs i Italien samt spelat ett par säsonger i norska ligan blev plötsligt ett etablerat namn i allsvenskan och hans terrierinställning kombinerat med riktigt fina offensiva kvaliteter gjorde honom snabbt till en nyckelspelare i laget. Trots sin relativa fysiska litenhet vann Johan närkamper på löpande band, serverade smörpassningar i djupled och drog till och med en och annan boll i nät med sin högerdoja.

Så vad hände? Det är svårt att säga om det är en anledning till den dramatiska negativa utveckling som den defensiva mittfältaren haft, men man kan hur som helst konstatera att efter den personliga tragedin då en av hans tvillingsöner avled i plötslig spädbarnsdöd så har inte fotbollsspelaren, och förmodligen inte heller personen, Johan Arneng varit densamme. Till en början var det förståeligt, och man ville ge honom tid att komma tillbaka efter såväl den personliga sorgen som den uteblivna försäsongsträningen. Men någonstans började folk tröttna. För det var inte samma Arneng vi såg på planen längre. Närkamperna vanns ofta av motståndaren, och då Johan skulle behandla bollen tog det nästan alltid för lång tid. Det skulle vändas och vridas, och det började resultera i livsfarliga kontringar - och att som balansspelare drälla med bollen är helt enkelt inte acceptabelt. Samtidigt som det defensiva spelet sjönk i kvalitet så försvann det offensiva spelet som gjort Arneng så användbar helt och hållet. Plötsligt var Johan inte mer än en renodlad balansspelare, och när Aki Riihilathi anslöt till laget blev det påtagligt att Arneng inte ens var bäst i denna relativt smala, men än så viktiga, gren.

Nu är Aki visserligen ingen ungdom, och hans tid i DIF har kantats av skadebekymmer, men någonstans känns det ändå logiskt att Johan nu säljs. Förmodligen behöver han själv ett miljöombyte om han ska ha någon chans att hitta tillbaka till sitt gamla jag som fotbollsspelare - och att byta klubb inom Sverige, det hade nog inte passat en engagerad pådrivare som Arneng. Istället blir det nu Norge, och vi kan kanske hoppas på en liten slant i transfersumma, även om han inte hade mer än ett år kvar på kontraktet. Nu öppnas det istället möjligheter i DIF för yngre förmågor att ta klivet fram i de matcher då Aki av det ena eller andra skälet inte kan spela. Om vi behåller en kille som Christoffer Karlsson så kan det t ex bli en fin möjlighet för honom att få speltid. I viktigare matcher kan man alltid använda sig av Sjölund, som mot slutet av denna säsong visade att han behärskade den defensiva mittfältsrollen med akuratess.

Hur som helst - tack Johan Arneng för dina fem år i Djurgården. Även om du inte avslutade på topp så hade du stor del i de titlar som vanns under din tid i Stockholm. Lycka till med den fortsatta karriären!

Spelarbetyg, säsongen 07

Sektion sol graderar i fallande ordning årets toppar och dalar på skalan 1-5...

Concha 5
Outstanding. Knappt ett enda misstag och helt klart för bra för allsvenskan. Kom tillbaka när du vill Mattias!














En internationell karriär i full blom...

Dembo 5-
Mycket bättre målvakt än såhär kan man inte ha i allsvenskan. Visst, det finns alltid saker att putsa på, men då man gjort det kommer Dembo inte längre att spela i Sverige utan försvinna till någon bättre liga.

Mackan 5-
En föregångsman som spelar klokt och är säker på huvudet. Ibland lite långsam, men läser spelet fantastiskt bra för det mesta. Aldrig skadad.

Daja 4+
Gör sin bästa säsong hittills och är numera helt given i elvan. Har hela tiden blivit starkare och är numera en bra närkampsspelare, samtidigt som han är löpvillig samt hygglig på fasta situationer med sin vänsterdoja.

Jonson 4+
Lite för mycket skadeproblem för att förtjäna högsta betyg, men då han är bra är han en spelare som håller högsta allsvenska klass, om inte ännu högre. Rivig, rejäl och en vinnarskalle av rang. Säsongsinledningen var magisk.

Toni 4
Dominant i luftrummet, klok. Lite långsam och trög i sidled, men det utgör sällan något större problem. Aldrig skadad.

Dahlberg 4-
Alltid nyttig för laget, även om avsluten inte varit kliniska i alla matcher. Stod dock för ett par viktiga kassar; t ex 2-2 borta mot Ellos. Slår nästan aldrig bort en boll, vilket är en sällsynt och underskattad kvalitet.

Quirino 4-
Någonting har helt klart hänt här. Qurre fick komma in och göra ett par mål utan att spela bra, och vad händer? Ja, helt plötsligt spelar han bra. Är det kejsarens nya kläder? Skit samma, fortsätter grabben såhär är han given i startelvan och en potentiell Europaexport redan nästa år.

Komac 4-
Bra grovjobbare med oförtruten löpkapacitet som känns väldigt allround. Måste sluta filma, det ser väldigt trist ut.

Rihiilahti 3+
Småelak och stark närkampsspelare samt pådrivare, som dock haft lite för mycket skadeproblem sen han kom för att det ska kännas riktigt bra. Känns dock som att Arneng kan lämna med gott samvete nu när vi har en riktig dirigent på mitten som kan axla hans gamla roll. Aki ska dock inte försöka sig på att arbeta med boll; passningar över 10 meter verkar inte vara hans grej.

Lance 3
Var riktigt på g när han blev skadad och missade ett par omgångar med sin ansiktsfraktur efter en otäck smäll på Stadion. Har inte riktigt hittat storformen, men också fått den otacksamma uppgiften att ta över efter brilljante Concha. Behöver slipa lite på sitt närkampsspel och ta färre kort.

Jones 3
Vad hände Jones? Förra säsongen, då vi nästan aldrig fick spelet att stämma var Jones ett lysande undantag som spelade bra då laget var dåligt. I år? En besvikelse. Måste bli bättre om han inte vill flytta. Har så klart gjort ett par bra matcher, men ändå en besvikelse sett till de förväntningar som fanns.

Enrico 3-
Uppfyller många brasilianska klischéér. Gillar inte kyla, närkamper eller defensiva löpningar överlag. Är dock kvick och har en fin bolltouch samt är en av de spelare i allsvenskan som är absolut svårast att ta bollen av med regelrätta medel. Tyvärr miserabel högerfot och alldeles för låg lägstanivå.

Tauer 2+
Kul spelare i offensiven som funkar bra mot de sämre lagen. När han sätts på svårare prov defensivt sviktar dock positionsspelet betänkligt. Kan vi slå ihop Stoltz och Tauer till en komplett spelare?

Sölvi 2
Gjorde ett par solida insatser i backlinjen och har visat att han kan bli en bra mittback på sikt. Ska dock inte matchas på mittfältet där han inte har många rätt.

Arneng 2-
Funkar inte alls som balansspelare. Vinner en del närkamper, men trampar ständigt på bollen och ska börja vrida bort motståndare, vilket ofta leder till tappad boll och farliga omställningar. Danska ligan nästa?

Amoah 1
Tålamodet är nu slut med denna eviga talang. Värtan here I come...


Johan Arneng, snart i ett danskt lag nära dig?


---

Kebba -
Har inte hunnit spela speciellt mycket än. Har förhoppningsvis fått se och lära lite av de matcher han gjort, bl a ett derby. DIF:s största talang för närvarande. Har ett bra steg och är ambitiös. Behöver jobba lite på positionsspel och bolltouch, men är definitivt värd att satsa på.

Batan -
Har spelat för lite, men är lite av en gåta. Har obegripligt svårt att få ut något bra av sitt snabba steg och fina bollbehandling. Ska det bli nåt av den här fotbollskarriären måste det hända nåt nästa säsong.

Stoltz -
Har spelat på tok för lite för att betygsättas, men jag ser ingen framtid i DIF-tröjan. Är en kompetent försvarare i grund och botten, men klarar inte av att tackla de offensiva krav som ställs på en ytterback i DIF, utan passar nog bättre i ett lag med mer traditionellt defensivt ytterbacksspel.

En tragedi på 180 minuter

"Superettan här kommer BP!" sjunger DIF-klacken triumferande. Såhär i efterhand känns det mest ihåligt. BP är tydligen värda att håna, trots att de är ett lag som spelar efter sina resurser och trots att man missar nytt kontrakt ändå har gjort en hygglig insats. Sett till spelet på Stadion igår så var dock superettanlaget ett annat; det var killarna i de blåa tröjorna som kändes sega, otekniska och framförallt inte såg ut att ha nåt att spela för.

Visst, TFF lade sig på rygg tidigt och lät gärna sillstryparna sätta igång och steka sin guldpytt, men ändå. Ska man inte kunna bättre än såhär? Ska man inte kunna ta några poäng på två matcher mot BP? Ska man inte kunna göra mål på 180 minuter mot ett lag vars årsbudget förmodligen knappt täcker en månads utgifter för DIF? Tyvärr blev det ett jävla antiklimax, trots ett trevligt guldtifo, fullsatta läktare och en inledningsvis härlig stämning.

Enda trösten en dag som denna är att ärkerivalen Gnaget triumferade i grenen usel säsongsavslutning och missade Europa nästa år. Tack Wilton - hoppas du har det fint i öknen...

Q som i qanske...

Såhär dagen före dopparedagen, vad ska man säga? Hur ska man kunna samla sina tankar tillräckligt för att skriva några rader? Ja, det är inte så lätt, för det enda som finns på näthinnan är så klart morgondagens matcher; dels publikfesten på Stadion, dels den otäcka, fruktade läggmatchen på Nya Ullevi...

Vad DIF måste göra är klart. Och det är inte att göra fem, åtta eller tretton mål. Nej, det är att vinna. Att vinna, och det till varje pris. Det finns en klar fara i att fokusera för mycket på hur stor segern blir, för även om BP inte har mycket att spela för så lär de inte lägga sig på rygg helt frivilligt. Hur skulle det t ex kännas om TFF spelade 0-0 och vi inte klarade av att ta våra tre pinnar som förväntat för att vi spelade helt huvudlöst? Nej, imorgon krävs det tålamod och ett metodiskt anfallsspel som kan lösa upp försvarsknutar hos ett lag som inte var speciellt suget på att spela fotboll tidigare - och som defintivt inte är det nu när man är klara för Superettan nästa år.

För det är man. Att prata om att man har chans att komma ikapp Trelleborg är helt enkelt inte realistiskt. Avståndet är helt enkelt för stort. BP gör inte mer än på sin höjd två mål mot DIF, och det vet man om. Samtidigt är TFF ett defensivstarkt lag. Vad det handlar om för BP:s del är istället att avsluta på ett snyggt sätt. Frågan är hur pass motiverade man är inför denna uppgift - hur pass mycket man känner att man redan står med foten i nästa säsong.

För DIF:s del saknades långt på förhand ett par namn inför morgondagens drabbning. Mest nämnvärda är väl Dahlberg (som fortfarande är skadad) och Arneng (som är avstängd). Utöver detta tillkom även under lördagen en lättare vadskada på Aki Riihilathi, och även han kommer därmed att missa den sista omgången. Detta gör att min önskade startelva inte blir särskilt kontroversiell över huvud taget. Jag hade visserligen velat lämna Aki på bänken eftersom jag inte anser att man ska behöva en renodlad balansspelare då man möter lag av BP:s dignitet, men detta problem är nu ur världen och istället får man fokusera på de spelare som faktiskt finns till hand.

I min värld är BP-matchen ett utmärkt tillfälle att gå tillbaka till klassiska 4-3-3, och det finns flera anledningar till det:
1.) Vi har tre bra anfallare i truppen som alla borde spela från start.
2.) En balansspelare ska inte behövas mot BP (som inte har något större offensivt register).
3.) De spelare som är vana att spela balans är skadade (Aki) eller avstängda (Arneng).


Med detta i åtanke vill jag se följande elva, och det finns egentligen inga större tveksamheter.

---Jonson-Jones-Quirino---
----------- Enrico ------------
----- Sjölund -- Komac ----
Tauer-Toni-Mackan-Davids
----------- Dembo -----------

Med Jonson, Jones och Quirino på topp ska vi ha tillräckligt med rörelse för att ge BP:s defensiv fullt sjå, och med tre giftiga avslutare ska det inte vara någon risk att ammunitionen tryter. Sjölund var i sin tur magnifik som defensiv mittfältare borta mot Gefle. Mot BP spelar han åter på denna position och bidrar till snabbt anfallsspel genom att undvika att trampa på bollen utan istället snabbt och okomplicerat spela den framåt i banan. Utöver det kryddar vi med vinthunden Komac samt kvickfotade Enrico, som med sin teknik borde kunna fira framgångar mot de mer stabbiga BP-spelarna. Backlinjen är självskriven; "if it ain't broken, why fix it" är en bra devis. Dembo behöver varken närmare presentation eller motivering. Med denna elva ska vi i nio fall av tio tvinga BP på knä. Ingen lär heller på nytt vilja drabbas av ett fiasko likt årets allsvenska premiär. Därför tror jag att alla - såväl spelare som folk på läktaren - kommer att sälja sig dyrt i söndagens match, och att vi vinner - ja, det är det faktiskt ingen tvekan om.

Hur går det då i den där otäcka matchen på Ullevi? Den där Blåvitt bara ska ro hem guldet till Kamratgården? Ja, förmodligen går det väl vägen för dem, tyvärr, och vi får vackert nöja oss med "lilla silvret". Samtidigt ligger nästan all press på Blåvitt - ett Blåvitt som spelar utan sin talisman Alexandersson, och som de senaste omgångarna har använt upp medgångsflyt så det räcker för ett par säsonger. Har man tillräckligt med flyt för en match till, mot ett lag som i sina bästa studer kan spela 0-0 mot precis vem som helst, men som kan sakna den där extra motivationen? Ja, det återstår att se - men nog hoppas man, och visst håller man på DIF... men imorgon, ja - då bor det nog en liten trelleborgare inom de flesta på Stadions läktare.

Såhär ser Stadion ut idag. Se till att du är där imorgon klockan 15 om du vill se något helt annat...

Yes please...

Ja, han ser ut som en äkta bondläpp. Ja, han påminner om Piff & Puff (vem är vem egentligen?). Men JA, honom vill vi gärna se i DIF-tröjan nästa år...

I princip varje webbaserad tidskrift med självrespekt har snappat upp ryktena om Johan Oremos fortsatta äventyr nu när han sannolikt vuxit ur Gefle-kostymen. Från en helt lysande inledning på serien har han visserligen mattats en smula, och herrar som Omotoyossi och Sántin har klivit förbi i skytteligan - men faktum kvarstår... Om en dryg vecka fyller killen 21 år, och han klarar redan av att färga i allsvenskan, trots att han spelar i ett lag med klart modesta anfallsresurser. Samtidigt var det länge sen vi hade en anfallare i DIF som verkligen kunde ta vara på sina chanser (man får gå tillbaka till Søren Larsen).

Summa sumarum: Oremo skulle passa som handen i handsken hos oss, och samtidigt är han en spelare som sannolikt (om han inte stannar i utvecklingen helt) går att sälja vidare ut i Europa i en inte alltför avlägsen framtid. Och i ett sånt läge talar vi sannolikt om ett minimipris som ligger runt 20 miljoner - och med lite tur kan man sitta på en ny Rosenberg och få runt det dubbla. Så kom igen Bosse, slå de andra intressenterna på fingrarna och värva gossebarnet redan idag.

Sektion Sol tippar guldstriden

Med endast två omgångar kvar att spela går allsvenskan på sparlåga under EM-kvalet. Zlatan, taco-Anders samt Lagerbäcks tråkighet ska diskuteras både i media och bland mer normalt funtade fotbollsälskare. Vissa allsvenska lag får nu lite extra tid att fundera på hur de ska se på sina resterande, snudd på betydelselösa matcher - vissa får chansen att läka skador, gnugga taktik samt rent allmänt ladda inför racet om de så viktiga tabellpositionerna - såväl i toppen som botten.

Det lag som sitter i den mest prekära sitsen alla kategorier kommer från Solna. AIK möter i nästa omgång Blåvitt i en match där seger mycket väl kan innebära att man "spelar hem guldet" till ärkerivalen DIF. Samtidigt väntar mardrömsmotståndaren KFF borta i sista omgången. AIK kunde inte slå dem hemma tidigare i år, utan föll med 0-1. Är det något som tyder på att man vinner på Fredriksskans? Nej, om AIK låter Blåvitt åka hem från Råsunda med tre poäng i nästa omgång, ja, då är risken överhängande att man står utanför allt vad UEFA-cupkval heter nästa år. Är det något som faller herrar Norling, rit-Ola m f på läppen? Knappast. Förhoppningsvis får den kriminellt bildsköne Örlund sig en uppsträckning och vi får se ett AIK som kämpar med näbbar och klor då sillstryparna gästar betongbunkern. Om inte? Ja, då sätter man också krokben för sig själv...


Ett lag som naturligtvis hoppas innerligt på att Stockholmslagens rivalitet ska styra utgången vad gäller AIK:s ansträngningar är IFK Göteborg. Kan man gå hem med alla tre poängen ser det mycket bra ut vad gäller guldchanserna. TFF hemma med publiken i ryggen ska inte vara någon omöjlig uppgift om man spelar för ett guld; skulle man däremot inte ha saken i egna händer kan denna match mot ett fysiskt starkt TFF visa sig nog så tuff. Kommer AIK att gå för fullt i de tidigare guldkandidaternas inbördes möte? Kommer en småskadad Alexandersson (som tydligen är en stjärna i allsvenskan) att hålla? Det är två faktorer som kan ha oerhört stor inverkan på om det blir någon guldpytt på Kamratgården i år eller ej. Jag tippar faktiskt nej. Jag tror att Blåvitt får med sig ett kryss från Råsunda, och att man efter krampaktigt spel i sista omgången för nöja sig med kryss även hemma mot TFF. Önsketänkande? Kanske. Men när jag tittar i kristallkulan och ser en gråtfärdig Pontus Wernbloom som med högrött ansikte och svettig Svenne Banan-frisyr besviket drar upp tröjan över ansiktet för att gömma ansiktet i skam kan jag inte låta bli att le mitt bredaste leende.

Ett lag som tyvärr inte alls går att räkna bort är bespottade KFF; ett lag som trots en rejäl svacka med bl a två 0-5-förluster på raken ändå reser sig och kommer tillbaka - mycket tack vara en förmåga att ta poäng, och t o m vinna, mot de riktigt tunga konkurrenterna. Man har exempelvis slagit både DIF (hemma samt borta) och AIK (borta... så här långt) i år. Skulle AIK gå lottlösa från mötet med Blåvitt lär KFF få ta smällen - särskilt som Gnaget då får tillbaka avstängda herrarna Obolo och Pavey, två spelare som bägge två kan vara nycklar för att lirka upp det kyskhetsbälte som är fröken Kalmars defensiv. KFF sitter därmed i en tuff sits, där de flesta tänkbara scenarion slutar med att någon annan tar guld. Men - som sagt - så går KFF inte att räkna bort och varken DIF eller Blåvitt har råd att tappa poäng om man vill undvika att smålänningarna lägger sig i guldracet på allvar.


Hur ska det då gå för vårt kära DIF i år? Jo, jag tror faktiskt att det kan bli guld... Mycket - för att inte säga oerhört mycket - hänger på matchen AIK-Göteborg nästa omgång. Sillstryparna får bara inte kamma tre pinnar då - så enkelt är det. Samtidigt får man inte tappa fokus på vår egen match - den mot ett HBK som med Dusan Djuric på planen kan göra det oväntade, och som, sett till sitt spelarmaterial, har överpresterat kraftigt i år. Denna match är ingen säker trepoängare och kan - även om DIF haft rätt lätt för HBK på senare år - sätta käppar i hjulen för ett blårandigt guldtåg. Samtidigt får DIF tillbaka avstängda hjältarna Aki samt Jonson, och nu vädrar spelarna guld de med, och det får man ju säga, att sämre tändvätska finns ju. BP hemma ska vara en formalitet, och är denna match inte det är vi inte heller värda något guld - så enkelt är det. Drömscenariot är att detta gäng i den sista omgången ska vara definitivt avhängda utan chans att klara sig kvar i allsvenskan, och följdaktligen inte ha något att spela för. Men ett poängtapp per år mot den röd-svarta plantskolan får - hur som helst - banne mig räcka... nej, jag tror t o m att det räcker för flera år. Ska det behöva bli ett nytt fiasko som det i årets öppningsmatch? Nej tack.


Resterande två omgångar:

IFK Göteborg: AIK (b), TFF (h).
DIF: HBK (b), BP (h).
KFF: BP (b), AIK (h).
AIK: Blåvitt (h), KFF (b).

Allsvensk tabell, toppstriden, 24 omgångar spelade:
IFK Göteborg 24 12 7 5 42-23 19 43
Djurgården 24 12 7 5 37-22 15 43
Kalmar FF 24 13 3 8 39-31 8 42
AIK 24 10 8 6 30-24 6 38
----

TIPS:

Omgång 25
AIK - IFK Göteborg 1-1
HBK - DIF 0-1
BP - KFF 0-4

Omgång 26
IFK Göteborg - TFF 0-0
DIF - BP 5-1
KFF - AIK 2-1

Sluttabell, toppstriden:
Djurgården 24 12 7 5 43-23 15 49
Kalmar FF 24 13 3 8 45-32 8 48
IFK Göteborg 24 12 7 5 43-24 19 45
AIK 24 10 8 6 32-27 6 39

Gävle - glädjens stad

Gävle får mycket skit, ganska så oförtjänt. För tänk vilken trevlig stad det är trots allt, och vilka trevliga upplevelser man kan ha där. Nu tänker jag så klart inte på DIF hockey här, även om de visserligen vann aftonens kamp mot Brynäs. Nej, här kommer snarare några försenade reflektioner från söndagens ödesmättade fotbollsmatch - en match som enligt alla förhandstips skulle bli svår, men som ganska snabbt kom att bli det glädjeämne som så många tillresta fans hoppats på.

Matchinledningen var visserligen en smula trevande, och ständigt giftige Oremo - en spelare som DIF för övrigt uppges vara nyfikna på inför nästa år - hade ett avslut som gick tätt utanför Dembos stolpe. Efter att den inledande förvirringen över att halka runt på en badrumsmatta målad som en fotbollsplan hade lagt sig började dock DIF spela fotboll, och det blev stundtals riktigt trevligt. Daniel Sjölund hade för dagen tagit klivet ned i den något ovana rollen som ensam balansspelare och skötte denna uppgift med bravur. I den roll som gamle Arneng så ofta blir stillastående och trampar på bollen innan han kan fördela den vidare tog Daja ständigt rätt beslut och var aldrig för sen med att agera. Samtidigt sökte han ofta rätt alternativ framåt; inte de svårslagna öppnande passningarna (som i regel hamnar hos motståndaren), men de lagom utmanande - de som kan ge oss ytor att gå framåt i, utan att för den skull riskera en "indian". I synnerhet Enrico och Jones blev ständigt serverade med fina bollar från glödhete Daja, som allt mer ser ut att bli en av centralpjäserna inför nästa år.

Efter en ihållande bra period i mitten av första halvlek (då Jones bl a stod för årets miss då han lyckades snubbla och missa öppet mål från en meters avstånd) såg lagen dock ut att få gå till halvtidsvila med respektive nolla intakt, men då slog han till - Quirino. Återigen blev han noterad i målprotokollet, och denna gång var det en riktigt fin prestation som föregick målet. "Qurre" fick bollen ute till vänster, klev innåt i banan, lurade sin försvarare och sköt sedan ett maskerat skott in vid närmsta stolpen, otagbart t o m för duktige Hugosson i hemmamålet. Med 0-1 kunde DIF sedan gå in till andra halvlek med vind i seglen mot ett håglöst Gefle som mest ställde ut skorna kändes det som. Efter många fina kombinsanfall var det en tidsfråga innan tvåan skulle komma, och den kom också, med kvarten spelad av andra halvlek. Efter effektivt passningsspel strax utanför boxen kunde Jones servera en framskjutande Enrico med en fin djupledsboll och brassen gjorde inget misstag då han kom fri med Hugosson. Matchen var därmed stängd och det kändes knappt som att Gefle orkade försöka komma tillbaka, även om de fick en boll i stolpen efter en allmänt tilltrasslad situation lite senare i andra halvlek.

På det hela taget var det dock ett mycket övertygande DIF som kunde lämna Strömvallen med tre poäng. Trots jobbigt underlag, avstängningar på Jonson och Aki, skada på Dahlberg, bortaplan samt allmän psykologisk press från Blåvitt (som med viss assistans från domaren avfärdat MFF) så levererade man nu när det verkligen gällde, och det var faktiskt länge sen det var såhär skönt att vara djurgårdare. Att vedervärdiga AIK dessutom, till synes över en natt, lyckats grusa sina drömmar om allsvenskt guld samt europeiska miljonintäkter i UEFA-cupen gör det inte sämre. Om Gnaget dessutom lyssnar på sin målvaktsfantom "Örat" och lägger sig mot Blåvitt i nästa omgång finns det goda möjligheter att även grusa chansen till Europaspel för Solna-gänget nästa år. Siktar man på en flopptrippel, eller nöjer man sig med en dubbel och spelar hem guldet till DIF? Den som lever får se...

Arnes återkomst

Johan Arneng - vilken gåta. För lite drygt en säsong sedan var det inget snack om att han var allsvenskans bästa defensiva mittfältare, och det innebar uppenbart tjänstefel varje gång då Mr Lagerbäck valde att satsa på MFF:s sidleds-Danne som backup till Linderoth i landslaget. Men sedan kom den - den personliga tragedin som förvandlade publikfavoriten och härföraren Arneng till håglöse medelmåttan Arne Eng - en Dr Jekyll-Mr Hyde-transformation av demoniska proportioner som fått en publikfavorit att långsamt övergå i en bespottad syndabock. Att Arneng hela tiden jobbat föredömligt vad gäller att bl a täcka ytor i det defensiva spelet har liksom glömts bort, för den kreativa dimension som fanns i hans spel på den gamla goda tiden har helt gått upp i rök.

Under hösten har det t o m gått så långt att den tidigare givna spelmotorn hamnat på bänken till förmån för finländske dynamon Rihiilathi, samt offensiva alternativ med större register. Men det har också varit Aki som på nytt har tänt gnistan hos Arneng. Jag vet inte om det är den hårdnande konkurrensen om balansspelarpositionen, eller det faktum att Arneng vid ett par tillfällen fått chansen högre upp på mittfältet, men någonting har hänt. Arneng är tillbaka, och det underströks hemma på Stadion då han inledde det blårandiga målskytte som i slutändan gjorde att resultatet skrevs till 4-1. Detta var hans första mål sedan cupsegern mot GAIS 28/6 förra året, och det första allsvenska målet sedan succématchen hemma mot HBK (10/5) guldåret -05. Det var med andra ord inte en sekund för tidigt att Johan lät målsinnet tala. Att det - otippat nog - var med huvudet som han slog till, ja - det får ses som en ren bonus.

Det är dock den rent spelmässiga aspekten som är den viktigaste - och det är här som Arneng har kommit igång. Det har stötvis märkts tidigare under hösten, men ÖSK-matchen var egentligen den första då Arneng var riktigt bra över 90 minuter, låt gå att han - logiskt nog - mattades en smula mot slutet av andra halvlek. För första gången valde Siggi & Pålle att satsa på Johan ute på kanten, och det var många som inför avspark höjde på ögonbrynen över denna coachning. Men som så många gånger förr fick Siggi rätt och fansen fel. Arneng tog chansen och gjorde plötsligt nästan allt rätt; han vann närkamper, passade bollen i rätt tid och fungerade som den pådrivare som alla vill att han ska vara. Han var den gamle Arneng helt enkelt. ÖSK-matchen blev inte mycket mer än en formalitet för ett DIF som fick det mesta att stämma.

På söndag väntar dock en rejäl utmaning i Gefle, mot ett lag som inte förlorat mer än en ynka hemmamatch denna säsong, som kan sitt erkänt svårspelade underlag väl och som sällan underpresterar. Med både Aki och Magic Jonson avstängda ser denna match ännu tuffare ut. Vi behöver därför en Arneng i toppform mer än någonsin. Är han tillbaka nu, eller var ÖSK-matchen endast en tillfällig succé? Låt oss hoppas på det förstnämnda, och att vår gamle härförare åter hittat tillbaka till det fina balanserade spel som gjorde honom så omtyckt i de blårandiga leden. Kom igen nu Johan - visa att du är tillbaka för att stanna!

Dahlbergs skada allvarligare än förväntat

Ja, vad säger man. Efter röntgen har det visat sig att den skada som Micke Dahlberg ådrog sig då han i derbyt fult stämplades av AIK:s argentinare Monsalvo är såpass allvarlig att något spel i de avslutande omgångarna inte är att tänka på. Det rör sig om en ledbandsskada i foten. Rehaben kommer att ta 6-10 veckor enligt dif.se. Mycket tråkig nyhet, med tanke på att Dahlberg var bäst på planen under derbyts första 45 minuter och hade kunnat bli mycket nyttig i de avslutande omgångarna. Krya på dig Micke!

Bild: Expressen

Fyra omgångar kvar...

Då Blåvitt gästar GAIS ikväll i Göteborgsderbyt blir omgång 22 i årets allsvenska komplett. I och med det återstår inte mer än fyra omgångar - eller 28 matcher om man så vill. Det är mycket som ska avgöras under dessa - för DIF:s räkning - 360 minuter. Minst lika mycket hänger dock på guldkonkurrenterna - och de är tyvärr många...

Det har talats mycket i media om att ingen av guldkandidaterna förmår ta chansen att rycka ifrån de andra, och i de två senaste omgångarna har detta främst gällt DIF. I viss utsträckning stämmer detta, för det har skrällts fram och tillbaka och kryssats otaliga omgångar. Frågan är dock varför journalisterna är så förvånade. Välkommen till allsvenskan, serien där begreppet "alla kan slå alla" är mer än en klyscha man häver ur sig för att hålla liv i en avslagen match. Såhär är det i allsvenskan! Lag som framstår som helt avhängda gör ofta "otroliga upphämtningar", just eftersom konkurrenterna tappar så otroligt många poäng. Om man istället vinner sådär sex-sju matcher på raken, ja då klättrar man ruskigt snabbt i en allsvensk tabell. Det som är speciellt i år är väl att antalet potentiella guldlag - åtminstone i teorin - rent av är fler än de som INTE kan vinna. Rent matematiskt är det bara GAIS, Örebro, BP och TFF som är uteslutna i titelracet. Det är dock tämligen uppenbart att Gefle (27 p), Helsingborg (28 p) och MFF (31 p) inte kommer att ha något med guldstriden att göra. Bajen knep igår det sista halmstrået då man bortaslog Elfsborg (tack för den), men deras 33 poäng känns ändå i underkant med tanke på deras spelschema och den svajiga form man visat upp i år.

1. DIF 22 31-21 37 p
2. AIK 22 30-24 36 p
3. Kalmar FF 22 34-30 36 p
4. Elfsborg 22 35-25 35 p
5. IFK Göteborg 21 36-23 34 p
6. Halmstad BK 22 31-29 34 p
7. Hammarby 22 31-25 33 p

Istället ska det stå mellan DIF (37 p), AIK (36 p), KFF (36 p), Elfsborg (35 p), Blåvitt (34 p) och HBK (34 p). Inte mindre än sex lag är alltså högst verkliga guldkandidater, och är man hammarbyare kan man nog även få det till sju. Hur ser då de kommande omgångarna ut?

Om man börjar nedifrån så kan man direkt konstatera att HBK kommer att få det oerhört tufft att hänga med tåget. Med förstemålvakten Bahne skadad resten av säsongen har man två tuffa bortamatcher mot Elfsborg och Helsingborg, samt möte med DIF och Gefle hemma. Den sistnämnda ska de naturligtvis ta, men därutöver har man alltså två interna möten med guldkonkurrenter, samt Henke & Co borta på Olympia. Det ser tufft ut! För Blåvitt ser det än värre ut. I nästa omgång ställs man mot Bajen hemma, och den matchen luktar poängtapp lång väg. Därutöver väntar ett hårt prövat MFF borta, liksom AIK på Råsunda. Sedan har man en lätt avslutning hemma mot TFF, men frågan är om inte guldchansen flygit all världens väg vid det laget? Värt att hålla i minnet är att guldkalven Marcus Berg stått för 14 av Blåvitts 36 mål i år. Kan någon axla hans mantel nu under de avslutande omgångarna? Tveksamt...

Elfsborg ser helt klart farligare ut. Man har ett tacksamt schema där man bland annat har slagpåsarna BP och ÖSK på programmet. Den tuffaste matchen ser ut att bli mot HBK, men där har man ändå fördel av hemmaplan (och hemmaplastmatta) och man avslutar borta mot MFF, som om de har en bra dag kan vara en joker i leken. Någonstans känns det dock som att ett Elfsborg i form mycket väl kan gå ifrån de här matcherna med 10-12 poäng, något som sannolikt räcker till guld. Frågan är dock om man har den skärpan. Laget har - liksom AIK - även ett Europaspel som hägrar/stör.

Det känns tveksamt om Kalmar kan utgöra något reellt hot. Formen har inte varit speciellt bra i höst och då kan bortamöten med lag som ÖSK och BP visa sig nog så svåra. MFF kan man nog klara av, men AIK? Det förhatliga Solna-gänget kan mycket väl ta tre poäng borta på Fredriksskans i den avslutande omgången. Dessförinnan har man GAIS hemma och TFF borta; två matcher som man - åtminstone i sin egen bok - bara ska vinna. Därutöver väntar en potentiellt oerhört viktig match mot Blåvitt i den näst sista omgången, dock med fördel av hemmaplan för Gnaget.

Rent spontant känns det som att det är Elfsborg och AIK som kommer att utgöra de största hoten mot ett nytt blårandigt SM-tecken, och är någon egentligen förvånad? Dessa lag har stundtals bjudit på fint spel och lyckats såväl föra som vinna matcher; en inte alltför enkelt konst i allsvenskan. AIK har fått ett oerhört lyft genom sina argentinare, men har nu även tappat tidigare nyckelspelaren Wilton, något som måste kännas. Samtidigt har man två möten med guldkonkurrenter kvar, och även om man kan se det som att "man har saken i egna händer" så kommer det inte vara några lätta matcher; varken mentalt eller fotbollsmässigt. Såväl AIK som Elfsborg har även UEFA-cupspel att tänka på...

DIF då? Ja, vi har ju tillsammans med Elfsborg det som på pappret måste kallas för det lättaste spelprogrammet. Vi har två av jumbo-lagen (ÖSK och BP), och vi möter bägge två hemma på Stadion med publiken i ryggen - två matcher som måste innebära sex poäng om man har någon som helst guldambition. Gefle borta är dock en riktigt otäck match; de kan sitt underlag väl, har en utpräglad spelidé samt en (o)vana att ta poäng av de topplag som kommer på besök. HBK borta är inte heller det någon lätt match, men den känns nästan att föredra framför Gefle-matchen. Vi har på senare år haft överraskande lätt för HBK, och även om bortamötet förra året slutade med trista 0-0 så har jag en positiv känsla inför årets möte. Hur många poäng är vi tvungna att ta i de kommande omgångarna? Ja, det beror nog främst på Elfsborg och AIK. Börjar dessa två tappa poäng i de kommande omgångarna, då ska det bara bli SM-guld. Om de inte tappar, då måste vi kompromisslöst se till att höja oss vi med. Full fart framåt, mot guldet!

Resterande fyra omgångar för topplagen:
DIF: ÖSK (h), Gefle (b), HBK (b), BP (h)
AIK: GAIS (h), TFF (b), Blåvitt (h), KFF (b)
KFF: MFF (h), ÖSK (b), BP (b), AIK (h)
Elfsborg: BP (b), HBK (h), ÖSK (h), MFF (b)
Blåvitt: Bajen (h), MFF (b), AIK (b), TFF (h)
HBK: Gefle (h), Elfsborg (b), DIF (h), Helsingborg (b)

Fotnot: Blåvitt har en match mindre spelad och kan vid seger ikväll ta sig upp på 37 poäng och då även ta över serieledningen i kraft av bättre målskillnad än DIF (i skrivandes stund 36-23 mot DIF:s 31-21).

Delad poäng, men bara en vinnare

Så har krutröken lagt sig, svetten börjar stelna, ångesten släppa. För ångest, det är vad ett typiskt derby är. Panikångest är väl närmast hur man kan beskriva känslan inför aftonens spektakel - det viktigaste derbyt på... jag vet inte hur många år. Ett derby som innehöll en hel del, bl a en medioker domarinsats, en internationellt slagkraftig publik och en Qurre som fick täppa till truten på de gnagare som förtjust fnissat över "14-miljonersmannen", "floppvärvningen" etc. Vad vore mer floppartat än att skratta ut killen som ett halvår senare kostar en SM-guldet? Ja, det kan man fråga sig. Jag vill så klart inte ta ut någonting i förskott - men det är onekligen en tilltalande tanke...

Derbyt började annars katastrofalt. Visst, det kunde ha varit än värre - vi kunde ha släppt in ett tidigt mål. Men efter tre varningar på de första 14 spelminuterna kändes det ofrånkomligt att åtminstone någon utav Komac och Davids skulle åka på ett rött innan aftonen var över. Samtidigt var vi kraftigt tillbakapressade till en början. Med tiden lugnade dock domherre Hansson ned sig en smula, samtidigt som vi började få lite fart på bollen. Davids höll sig i skinnet matchen igenom och Komac fick så småningom kliva av av egen kraft i andra halvlek. Dagens individuella hjälte för vår del blev dock - för tredje gången det senaste halvåret - en osannolik herre; en kille som beskrivits som "inte någon fotbollsspelare" och all annan möjlig dynga av förstå-sig-påare i diverse media och som man som djurgårdare har fått ta tråkningar om ett bra tag. Förhoppningsvis är det slut med det nu. För skulle vi - knack-knack - ta guld i år kan man inte bortse från killen som ordnade reduceringen hemma mot Elfsborg, gjorde två mål borta mot HeIF samt spräckte Örlunds nolla i det überviktiga höstderbyt. En sån spelare har - tvärt om - en mycket stor del i ett eventuellt guld. Låt oss hoppas att han - liksom vi andra blåränder - får uppleva det.

Derbyts främsta stjärna totalt sett var annars för vår del kollektivet och det höga moralen. Alla - och jag menar verkligen alla - jobbade för varandra i defensiven och såg gång på gång till att bli övertaliga mot motståndarna, så att killar som Dulee Johnson och Obolo sällan fick mer än ett ögonblick på sig. Tyvärr räckte detta ögonblick till en kvittering då Obolo iskallt hoppade över ett inspel och friställde landsmannen Valdemarin. Det sved så klart, men jag är inte bitter utan ser det mer som ett olycksfall i arbetet - som något som tyvärr händer ibland. Det var trots allt vackert spelat, och jag vill inte lasta vårt försvar för detta missöde. Hade vi haft lite mer flyt hade vårt i övrigt på det hela taget fina försvarsspel kanske räckt längre än till en poäng. Första halvlekens bästa spelare var t ex Dahlberg, och han fick utgå med skada i den andra halvleken. Hansson får skämmas för att han inte förmådde hitta ostskivan efter Monsalvos fula stämpling... Hur hade Dahlbergs andra halvlek kunnat se ut, om han fått chansen?

Men, men - bitter ska man inte vara. Nu håller jag istället tummarna för följande:
* Att Göteborg tappar poäng i 031-derbyt imorgon kväll.
* Att Dahlbergs skada är lindrig.
* Att Siggi hittar en bra högerbackslösning till på lördag då Davids är avstängd och Sölvi fortsatt (?) är skadad. Tänker Kebba fortsätta vara skadad? Om inte - tänker han sluta med att vara en säkerhetsrisk? Vore trevligt...
* Att Enrico har gjort sitt på högerkanten, åtminstone för i år.

FFF?

Full fart framåt? Eller håll tätt bakåt? Det är frågan då DIF gör sig redo för att äntra Solna-bunkern i vad som ser ut att bli decenniets kanske viktigaste derby. Man ställs mot ett AIK som visat en mördande form under sensommaren/hösten, men som också visade upp vissa svagheter senast mot Halmstad, och som dessutom drog på sig ett par onödiga avstängningar. Kenny Pavey såg i det närmaste gråtfärdig ut då han insåg vad det innebar då domare Fröjdfeldt halade upp det gula kortet senast. Denna avstängning tackar naturligtvis DIF för...

Det Siggi & Pålle måste fundera på inför aftonen är först och främst vilket spelsystem som ska gälla. Ska man satsa på det 4-4-2-spel som man jobbat på att nöta in den gångna säsongen, eller ska man satsa på nygamla 4-3-3; ett system som på de två senaste omgångarna visat sig mycket lyckosamt i en match (HeIF borta), och mindre lyckosamt i en annan (TFF hemma)? I min värld tror jag främst att detta val blir beroende av vilka spelare som finns tillgängliga. DIF har visserligen inga anstängningar att tänka på, men ovälkomna problem i en magsjuk Magic Jonson, liksom en vadskadad Aki Riihilathi; bägge två tveksamma till spel. Det är finländaren som är nyckeln här. Jonson kommer att leverera oavsett spelsystem. Finns Aki tillgänglig tror jag dock att Siggi är fast besluten om att satsa på honom, och därmed också 4-4-2. Aki är effektiv i balansrollen och är samtidigt en riktig krigare, som i ett derby inte lär vika en tum. Han var dessutom oerhört effektiv i derbyt mot Bajen vad gäller att neutralisera motståndarnas speldirigent (Eguren) - även om medlen för detta ibland kan tyckas ha varit väl bryska - något som Siggi knappast har glömt.

Om Aki saknas ikväll tror jag att man väljer en 4-3-3-uppställning. Man kan visserligen spela med en 4-4-2:a också, och i så fall satsa på Arneng, Komac eller rent av Sjölund i den viktiga balansspelarrollen. Arneng har dock inte varit i bra form på länge, Komac visade prov på riktigt dåligt spel senast mot TFF och Sjölund är ett namn som nog behövs högre upp i planen om man ska gå in med en defensiv formation. Satsar man istället på 4-3-3 blir det inte lika viktigt att få med mittfältet i anfallen, samtidigt som AIK lär få svårt att flytta upp sina ytterbackar i alltför offensiva positioner. I en 4-4-3-uppställning kan jag tänka mig att man satsar på rutinerade firman Arneng-Sjölund på mittfältet, med en mer offensiv Enrico framåt. Sedan är det fritt fram att gissa vilka tre anfallare som startar, men min peng ligger på Jonson (tämligen självskriven), Dahlberg (stor, stark och användbar på fasta situationer) och Quirino (fick inte mycket uträttat mot TFF, men verkar ändå ha bättre form än Jones).

4-4-2:
------ Jonson -- Dahlberg ---
- Sjölund - Komac --- Enrico -
-------------- Aki ----------------
Tauer-Kuivasto-Mackan-Davids
------------ Dembo ---------------

4-3-3:
- Jonson - Dahlberg - Quirino -
------------- Enrico --------------
------- Sjölund ---- Arneng ------
Tauer-Kuivasto-Mackan-Davids
------------- Dembo --------------

På det hela taget känns det hur som helst inte som att uppställningar eller taktiska upplägg kommer att bli avgörande ikväll. Derby är derby, och då brukar det istället vara killer instinct som räknas och slumpen som avgör åt vilket håll målen faller. Visst kan man känna att AIK på rent spelmässiga grunder är en smula favorittippade, men samtidigt... Hur många gånger har inte härliga Djurgården varit favorittippade och ändå dukat under? Det hände även under guldåren med Kongo-Kim m.f. i laget.

AIK kan ikväll vara sin egen värsta fiende. Man har redan sett till att grovjobbaren Pavey inte medverkar, och även om den naturlige ersättaren Rubarth är en typisk derbyspelare så är denna rokad en försvagning. Även den påtvingade omdispositionen i mittlåset (där Nicklas Carlsson förväntas gå in istället för avstängde Arnefjord) kan vålla problem. Vidare så ska man inte glömma att Gnaget är piskade att vinna. Ett kryss ser säkert de flesta som en seger för DIF, och gör bara Bajen (någon nytta ska man väl få ha av dem?) vad de ska ikväll i Borås så kan vi behålla serieledningen även vid oavgjort resultat. Detta, samt det faktum att DIF har det klart lättare spelschemat de sista omgångarna, kan säkert bidra till viss krampaktighet hos Solna-gänget om de inte får ett tidigt mål att gå på. Så kom igen nu DIF; full fart framåt, men inte huvudlöst. Glöm inte defensiven - den kan bli vårt bästa vapen ikväll. Visa att vi inte bara har de bästa fotbollsspelarna, utan även har det starkaste psyket!

En trött poäng på Stadion

Baksmällan har lagt sig nu. Men huvudvärken är kvar. Det som hade kunnat bli (och borde ha blivit) en guldfest i stor stil hemma mot ett av seriens absolut svagaste lag blev istället en slätstruken tillställning med bitter eftersmak. DIF satsade glädjande nog återigen på en 4-3-3-uppställning, men längre än så kom man inte i det sentimentala romantiserandet kring den "gamla" Djurgårdsmodellen. Mittfältet - som var så framgångsrikt borta mot Helsingborg - höll helt enkelt inte måttet. Varken Enrico, Sjölund eller Komac hade någon speciellt bra dag, och den förstnämnde var faktiskt riktigt usel. Det hjälpte liksom inte att Jonson slet på bra, för laginsatsen som helhet var under all kritik.

Ytterbackarna fyllde visserligen på med hyfsat bra effektivitet, men försvaret blev i viss mån lidande; något som blev plågsamt uppenbart då gästerna tidigt i andra halvlek kunde ta ledningen efter en snabb omställning och en situation där fyra djurgårdare stod hjälplösa inför uppgiften att markera en ensam TFF:are som enkelt kunde stöta in bollen i mål. Efter målet blev det - som väntat - kinesiska muren och igelkottsförsvar som gällde för gästerna, och DIF fick äta upp sitt huvudlösa anfallande; för nu fick man inte mycket gratis mot ett TFF som sjönk väldigt lågt. Man skapade visserligen ett par bra chanser, men på det hela taget var det för dåligt och Jones liksom Quirino kan läggas till samlingen namn som inte höll måttet. Dahlberg bidrog med betydligt mer under den tid han fick vara inne än de bägge anfallskollegorna gjorde tillsammans under sin tid på planen.

Då Jonson slog in 1-1-bollen spreds genast den där härliga vibben över Stadion... Den där känslan som säger "kom igen nu, nu har vi dem där vi vill - nu vinner vi". Men det gjorde vi inte. Visst, det vaskades fram ett par ytterligare chanser, men bolluslingen ville inte in. Den spelmässiga scenförändringen var dock påtaglig och herrar som exempelvis Enrico lyfte sig efter målet ett flertal nivåer. Frågan är varför man inte kan spela på topp redan från matchminut ett? Är det en styrka att vi förmår komma igen från underläge, eller är det en svaghet att vi spelar så slappt och oinspirerat från start att bollarna ofrånkomligen trillar in bakom Dembo? Jag vet inte. Allt jag vet är att DIF hade chansen att rycka rejält igår; att skaffa sig ett ypperligt läge inför nästa veckas blytunga match på betongbunkern i Solna. Man tog den inte, och det känns skit, rent utsagt.



Ska man ändå försöka se något positivt så är det så klart att vi kom igen från underläge ännu en gång (dock mot ett skitlag som knappt kan försvara sig på ett godkänt vis) samt att vi inte drog på oss några avstängningar till derbyt (något som hotade fyra spelare inför matchen). Det känns dock som en klen tröst, för visst hade man hellre haft två poäng till i fickan och någon avstängning mer när vi kliver ut på Råsunda nästa vecka. Nu är det dock bara att gilla läget och hoppas att vi kan dra nytta av att ha fokuserat på en enskild match i ett par veckor nu; för TFF-matchen har knappast funnits i någon blårandig spelares huvud, det blev påtagligt på Stadion igår kväll...

Sagan om kejsarens nya kläder

Efter ett långt sommaruppehåll är det åter dags att ta tag i bloggförfattandet. Vad satte då den sten i rullning? Jo, det ska jag tala om. Idag gick nämligen Sverige in i fotbolls-VM... tydligen. Vi talar så klart inte om samma underhållande och omtyckta sport här som den som spelas av Ronaldinho, Totti, Ibrahimovic och grabbarna. Nej, vi pratar om någonting helt annat, men - om man ska tro sportjournalisterna - minst lika skyddsvärt, speciellt och vackert: damfotboll.

Ibland hör man upprörda röster höjas så fort kritik riktas mot den bristande kvalitet som damfotbollen bjuder på. Ibland får man t o m höra så banala argument som "... men tjejer måste ju också få spela!". Ja. Naturligtvis. Men i direktsänd tv? Skulle inte tro det. Varför ska det daltas så med denna miserabla, patetiskt dåliga idrott? TV 4 (som har sändningsrättigheterna) slår naturligtvis knut på sig själva i sina försök att haussa eventet, och har som vanligt dyngspridarna Aftonbladet och Expressen i tätt släptåg. En sak måste jag dock fråga mig. Sedan när är det någon mänsklig rättighet att få figurera i tv iförd ett fotbollsställ? Många verkar helt ha glömt varför man tittar från början. Fotboll är ju ytterst en form av underhållning och ingenting annat. Vad som gör dessa återkommande mästerskap i damfotboll så patetiska är den totala avsaknaden av just underhållningsvärde i kombination med all mediahausse, och då produkten inte är underhållande för fem öre blir det bara pinsamt... och det blir definitivt inte bättre av att man köttar in ett par glada golden retrievers à la Ola Wenström som jagar sin egen svans och samtidigt förtjust skriker ut sin glädje över hur vackra kejsarens nya kläder är...

- Jösses, titta här Pontus, vilken fin krossboll - och vilket skott!
- Ja Ola, det där påminner mig om min tid i Leicester... då fick jag ibland på en och annan pärla som den där.
- Ja, det är väl inte för inte som man brukar prata om Therese Sjögran som damlandslagets Zlatan?! Wow! Härligt!

Och jo, visst hade damfotbollen kunnat vara bättre om man fått samma ekonomiska resurser som herrarna. Men hade det varit någon dramatisk skillnad? Knappast. Det är här inte heller fråga om någon manschauvenism; det finns helt enkelt ett flertal grundläggande fysiologiska faktorer som gör att damfotbollen aldrig kommer att komma i närheten av herrfotbollen, rent tekniskt. Skott, inlägg och nickar kommer aldrig att vara lika hårt pressade, närkamperna kommer aldrig att vara lika hårda, löpningarna kommer aldrig att vara lika snabba... I realiteten skulle svenska damlandslaget kanske kunna spela i division fyra eller möjligen tre om man drar en parallell till herrfotbollen; och då ska man ändå komma ihåg att herrallsvenskan ofta kritiseras för att underhållningsvärdet är lågt jämfört med många utländska ligor. Med tanke på hur lång tid det tog innan man fick in herrallsvenskan i rutan vore det inte mer än rätt att man började i rätt ände även vad gäller damfotbollen och lät den existera utanför tv-sändningarna tills den visat sig förtjänt av bevakningen, istället för att - som nu - satsa på renodlad könskvotering. Det funkar inte i allmänhet, och i synnerhet inte i underhållningsvärlden.

När årets VM-spektakel är över kommer TV 4 säkerligen - sin vana trogen - att presentera "glädjande siffror" om rekordnoteringar vad gäller tv-tittare etc. "38,4 miljoner svenskar såg Sverige spela!", hej och hå. Vad beslutsfattarna på TV 4 inte låtsas begripa är dock att samma människor förmodligen med samma entusiasm hade bänkat sig i tv-soffan om det gått att se Sverige spela final i VM i undervattensrugby för enbenta med förståndshandikap. Så länge det finns en blå-gul tröja att heja på och en chans på någon form av medalj, pokal eller diplom så klappar nämligen de svenska hjärtana hårt och snabbt. Väl tillbaka i den bittra vardagen så är det ändå inte mer än 200 personer som är på plats på en "toppmatch" i damallsvenskan. I slutändan hoppas jag därför innerligt att även de mest inbitna blågultfantasterna snart inser att kejsaren egentligen är naken...

Stockholm tillhör oss!

En seger för rättvisan och godheten. Äntligen. Men vem hade gissat det till en början? Matchinledningen vittnade ju snarare om en stundande katastrof. AIK:s ytterbackar kom på överlappningar i våg efter våg på öppna autostrador utefter sidlinjerna, ned mot hörnflaggorna, och oordningen i DIF-försvaret var påtaglig. Så kom också målet som ett brev på posten, och även om Dembo kanske borde ha stött bollen till hörna, och även om den brasilianske dussinliraren på topp kanske var offside, så kunde man inte säga att det kändes varken ologiskt eller orättvist. Efter målet pekar ingenting på en vändning. Mattias "Magic" Jonson haltar ut och byter och Gnagets bronckande mittfältsfjunis skjuter klockrent i ribban. Känslan är att ridån snart faller framför den frenetiskt trummande "borta"-klacken...

Men så händer nåt. Det känns oklart vad, men plötsligt börjar DIF få tag i lite andrabollar och vinna lite närkamper. Man lyckas även få lite bättre bredd på laget och börjar täppa till ytorna för Gnagets yttrar och ytterbackar, som inte längre ostört kan vandra ned mot hörnflaggorna. Lägg därmed till lite jävlar anamma och individuella prestationer, så är det plötsligt match igen, från att ha sett avgjort ut redan från början. Så strular Tjernström till det för hemmalaget, Jonson-ersättaren Amoah får bollen och serverar kyligt Sjölund, som nu - till skillnad från några minuter tidigare - får bollen på rätt fot, och som iskallt placerar in bollen bakom "landslagsmässige" Örlund med en finstämd vänsterdoja. De gul-svarta är i chock, och samtidigt som trumman på norra stå försöker få fart på trupperna på läktaren igen så är det återigen Dajas vänster som talar; denna gång strax utifrån boxen, och bollen letar sig märkligt nog in bakom den bländande målvaktsfantomen. Extasen är ett faktum.

I andra halvlek är matchbilden som förbytt. AIK byter friskt för att få igång någon form av spel, och hyllade Norling flyttar runt sina spelare som en senildement pensionär flyttar memorybrickor vid eftermiddagskaffet. DIF sjunker långt ned och försvarar; bland oroväckande långt. Men det låga försvarsspelet resulterar i dåligt med ytor för Gnaget att gå framåt på, och det offensiva spelet knyter sig allt mer. Det lyfts en hel del långt och firma Johannesson/Toni tackar och tar emot. Under en period känns det som att matchuret på Råsunda går bedrövligt långsamt, men till slut börjar full tid närma sig, och alla blåränder kan pusta ut över tre säkrade poäng då Enrico - på andra försöket - jagar fram på en omställning och sätter bollen i nät bakom en sprattlande Örlund. Den lille brassen riktar demonstrativt pekfingrarna mot himlen och tackar gud i det lätta duggregnet samtidigt som Norra stå så sakteliga börjar tömmas på folk. Det är magi, det är lycka. Det är den derbyseger vi väntat på så länge nu...

Tankar kring spelarprestationer kan man naturligtvis ha. Sjölund lyfter sig till Jonson-klass och sliter hårt för varje boll, Concha briljerar med tempoväxlingar en masse på sin högerkant, Amoah fyller överraskande väl luckan efter småskadade Jonson, Komac springer hur mycket som helst och mittbackarna stångas så det står härliga till. Men det man minns kommer inte vara spelet, utan känslan. Tifo-matchen före avspark slutade i mitt tycke 1-1 och bjöd på en kunglig inramning till en fight som man sent kommer att glömma; och känslan är att DIF nu hänger på i toppen samtidigt som Gnaget får ett långt EM-uppehåll på sig att begrunda vad som gick snett, alternativt stoppa huvudet i sanden och romantisera över 20-25 minuter då man fick matchen dit man ville och spelade ut sina ärkefiender. Oavsett vilket, de kan göra som de vill - det bjuder vi på. Stockholm tillhör oss; det är inte bara något vi skriver på vår tröja...

Misär

Först andra raka torsken mot GAIS hemma på Stadion efter miserabelt spel. Sedan sorti ur cupen borta mot Gefle, trots stundtals överlägset spel. Oklart vilket bottennapp som är värst, men vi har inte marginalerna på vår sida just nu. Det blir även alltmer uppenbart hur viktig Mattias Jonson är för laget. Som om hans frånvaro inte var illa nog så står nu även Lance Davids på skadelistan... Förhoppningsvis är dessa båda herrar snart åter i spel.

Det är inte lätt att hitta positiva saker just nu, men några går att skaka fram. Kebba Ceesay gjorde en fin match mot Gefle och ser ut att kunna bli en fullgod ersättare om (när) Concha försvinner. 19-åringen har ett bra steg, är brytsäker och hyfsat teknisk, samt verkar inte rädd vad gäller att hänga med i offensiven. Även Dahlberg imponerar med hårt slit och tekniska nummer av hög klass. Målet mot Gefle var liksom det viktiga mot Elfsborg borta avancerat, och den som tror att Dahlberg bara är en bronck som kan använda huvudet får nog tänka om... Batan var även han bra mot Gefle och gjorde sin bästa insats i år, även om han inte direkt rosat marknaden tidigare.

Alla vägar bär till... Borås?

Efter en säsongsinledning som varit en resa mellan hopp och förtvivlan är det dags att ta sig an svenska mästarna borta på plasten på Borås Arena. Kan det bli tre poäng som när Sören Larsen prickade in sitt klassiska 1-2-mål i ösregnet? Det känns mer ovisst än någonsin...

Elfsborg inledde säsongen rätt knackigt, och var på god väg att kölhalas i media efter tredje 1-1-matchen (plastgräsbröderna Gefle hemma). I omgång fyra lyckades man dock betvinga Helsingborg borta på Olympia (0-1), och nu är det positiva tongångar igen. Det har dock varit en del interna spänningar, främst p g a surkartet Anders Svensson, som ville grina ut i media som vanligt. Nu verkar dock snurrfintstjockisen vara på bättre humör igen, och det finns alltid ett orosmoment i att han gör en bra match; särskilt hemma.

Djurgården, i sin tur, kommer till spel med ett relativt skadefritt lag, som dock lider av två avstängningar; Tauer är borta efter sitt tredje gula, och Komac efter två gula borta mot KFF senast. Eftersom Daja nu är tillbaka och fick hoppa in senast räknar jag kallt med att han tar Komacs plats. Vad gäller Tauer känns det helt klart mer ovisst, men frågan är om bespottade Stoltz inte får göra säsongsdebut nu. Han är trots allt den enda naturliga vänsterback vi har tillgänglig. Bland long shotsen återfinns annars Batan, Sölvi och Ceesay.

I övrigt finns ingen anledning att ändra på startelvan. En del spelare spelade klart under sin förmåga. I Davids och Arnengs fall hoppas jag att det berodde på att de bägge ådrog sig småskador i matchen innan och inte var riktigt hundraprocentiga. Nu har man fått återhämta sig en vecka och borde vara fit for fight... Ellos har visserligen många spelskickliga och löpstarka spelare, men 4-3 i målskillnad efter skrämmer inte direkt. Man kan även fråga sig om det är så klokt att spela med en ensam anfallare när man har åtminstone tre dugliga i truppen... Ovisst var ordet!

Foto: Pressens Bild

Upp som en sol...

Det var med vind i seglen och en positiv trend som DIF åkte till Kalmar och Fredrikskans för säsongens första riktiga bortamatch. Resan hem känns nog dubbelt så lång - både för spelare och tillresta fans. Frågan är vad som hände... För det var ett återfall i gamla synder det blev frågan om. Om man vill dra paralleller till BP-matchen eller till förra säsongen är helt valfritt, men en sak är säker; det var inte det spel man bjöd på mot HeIF eller ens mot HBK man tog med sig på bortaresan. Istället var det ett ganska håglöst lag som kom till spel. Både Mattias Jonsson, Lance Davids och Enrico hade varit osäkra till spel, och hur mycket deras ev skavanker spelade in kan man förstås bara spekulera i; men i slutändan var det ett helt lag - och inte bara ett par enskilda spelare - som underpresterade.

Tauer bjöd på en ganska så dålig insats där han slarvade en hel del i passningsspelet - inte minst precis före paus då KFF kanske borde ha tagit ledningen efter en två mot en-situation som uppkom pga av en tysk indianpassning. Concha verkade stabil, men kryddade sedan med att förorsaka KFF:s straff på ett ganska osmidigt sätt. Arneng var ofta stressad och felvänd; samma problem som uppkom gång efter gång mot BP. Davids var ovanligt osynlig och oföretagsam. Jonson var bra utan att vara "Magic Jonson" och Jones jobbade och slet, men utan att få till det riktigt i slutändan. Den enda spelare som var ett glädjeämne i eländet och som förtjänade VG för sin insats var alles vår favorit-gambier; Pa Dembo Touray. Här har vi en spelare som har utvecklats kontinuerligt från säsong till säsong och nu äntligen verkar vara mogen rollen som pålitlig förstekeeper. Fysiken har hela tiden funnits där, men nu verkar även omdömet och timingen i höjdspelet ha kommit ikapp. Hey-hey...

Om man lämnar spelarna så får man säga att Siggi tyvärr visade viss tveksamhet i sina aktioner från bänken. I vårt första byte väljer man att plocka av Davids när Sjölund ska komma in som en injektion i andra halvlek. I efterhand blir det förrödande, eftersom redan varnade Komac drar på sig ytterligare en ganska onödig varning och därmed får lämna planen i förtid. OK om Komac hade hållit högre klass; då hade man kunnat köpa prioriteringen på ett annat vis. Nu är det dock inte så. Davids är en klart mer företagsam spelare, och Komac var varnad. Den enda rimliga förklaringen till att inte byta ut slovenen är då om Lance hade känning av sina skada. Efter utvisningen och 1-0 verkar Siggi sedan anse att loppet är kört. För om man verkligen vill göra mål, varför då byta ut förra säsongens två bästa målskyttar (Jonson / Jones) och ersätta med killar som inte gjort mer än varsitt mål i DIF-tröjan hittills. Man undrar ju...

Bild: vg.no

Inga konstigheter

På torsdagskvällen gick DIF in i svenska cupen. Knappa två timmar senare steg som väntat Norrby IF ut. Samma Norrby som givit oss hårdföre DIF-legenden Vito Knezevic. Några större rubriker än så verkar dock inte gärdsgårdsgänget från div 1 södra förmå generera, utan det blev en ganska lätt seger för ett hyfsat reservbetonat DIF. Målen prickades in av nyförvärvet Dahlberg och mittbacken Ottesen, som för dagen tagit över Kuivastos plats i mittlåset.

En järnkamin! (del 2)

Mattias Jonson. Vad ska man säga om karlen? Många ifrågasatte det kloka i att slänga upp närmare 13 miljoner kronor för en 31-årig bronck utan nämnvärd teknisk begåvning då han signades från Norwich 2005. Idag finns det inga frågetecken längre. Vilken spelare, vilken man - vilken järnkamin! Mot Helsingborg visade han återigen att han är i en hysterisk form och en spelare med sådan moral och kämpaglöd kan baske mig få fart på vilka trötta haltehjon som helst. "Magic Jonson" visade vägen och i slutändan blev det bokstavligen frågan om en smärre våldtäkt...



Det var dock inte bara Jonson som visade klass mot HeIF. Davids, Enrico, Komac, Arneng; mittfältet var dominant. Till en början var man visserligen rejält utmanövrerade av taggade skåningar, men vilken vändning det blev. Idag kan man bara luta sig tillbaka, njuta och se fram emot KFF borta. Tänk vad skönt det är att vara djurgårdare...

If it ain't broken...

Några timmar kvar nu till DIF - HeIF på härliga Stadion och det är dags för en indikation. Var det BP-fiaskot eller HBK-succén som slog an tonen för hur säsongen 2007 ska se ut? Visst, det är alldeles för tidigt att dra slutsatser om säsongen efter omgång tre, men visst blir resultatet mot tilltänkta guldkandidaten Helsingborg någon form av kvitto, såväl för ledning som supportrar.

Daniel Sjölund är fortsatt borta från spel pga problem med en häl. Därmed lär startelvan från HBK-matchen få förnyat förtroende, även om Dahlberg säkert stärkte sina aktier genom sitt mål senast. If it ain't broken, don't fix it.

Bägge lagen har höga förväntningar på matchen och siktar på tre poäng. Det kan förväntas borga för en hård fight med många målchanser, något som jag inte är alldeles övertygad om är en bra sak. I sådana fall blir det oerhört viktigt att firma Mackan/Toni - som inte direkt övertygade mot HBK - kommer tillbaka och gör en bra match, särskilt vad gäller att hålla åldermannen från Högaborg i schack. En annan viktig ingrediens är mittfältsspelet, där Davids och Enrico måste tillföra energi framåt och sätta press på HeIF:s defensiv, samtidigt som Arneng, och i viss utsträckning även Komac, måste kliva in resolut i närkamperna och vinna så många bollar det går. Ytterst blir inställningen säkert en avgörande fråga, och vi får hoppas att härliga Djurgår'n hunnit ladda om sedan i måndags...

Mäktiga gnaget...

Succé förra året. Succé under försäsongen. Entré hybris, spekulationer om inte bara SM-guld, utan om att etablera sig i Europa på lång sikt etc. Det verkar som att Superettanfiaskot helt är bortglömt, och nu tror de flesta solnaiter att AIK är Sveriges bästa lag och somliga verkar redan ha bokat upp Lennart Johanssons pokal. Varför då, kan man fråga sig.

För ärligt talat, vad har man för klasspelare? När man tittar närmare på truppen är det i grund och botten superettanlirare efter superettanlirare. Även när det gäller "stjärnor" som Wilton och prestigevärvningen Stephenson är de allsvenska matcher de har under bältet lätträknade. Som jag ser det har man en spelare som bör räknas till de bästa i allsvenskan på sin position, och det är burväktaren Örlund. Då ska man ändå komma ihåg att målvakterna i allsvenskan överlag håller en sorgligt tunn kaliber. Möjligen kan högerbacken Jonsson få vara med på ett hörn om han fortsätter som förra året. Men nu är han visst skadad... Allt är fortsättningsvis tydligen glömt och förlåtet vad gäller strulputten och pajasen "Dulle". Sen när är han en klasslirare enligt någon annan källa än duleejohnson.com? Rubarth? Hulsker? Tamandi? Klass rakt igenom, absolut...

En svala gör ingen sommar, och en bra allsvensk säsong gör inget sm-guld; det kan säkert de gulsvarta bli varse i år. Norling verkar för all del vara en duktig taktiker, men det är svårt att pressa vatten ur en sten, oavsett hur starka nypor man har. Så, mäktiga Gnaget, varför inte komma ned på jorden, sänka förväntningarna och köpa att tre oförtjänta poäng borta mot blåvitt och kravaller bland barnfamiljer kanske blir en av säsongens höjdpunkter när den ska summeras om sisådär sex månader? Då kanske vi kan slippa gallerskak och brandsläckare på Råttis i år. "The higher they climb, the harder they fall", och tänk vad fort en del glömmer...

Bild: Aftonbladet

En järnkamin!

Mattias Jonson - vilken kille. Om han var anonym i BP-matchen så var han ju raka motsatsen, milt uttryckt, i hemmapremiären. Han kämpade, slet, sparkade både bollar och motståndare och var inblandad i varje situation värd namnet. Jonson spelade även fram (hmm, nåja) till bägge målen och gjorde ett själv som de flesta på Stadion nog ansåg borde godkännas, men som vinkades bort för offside (såhär i efterhand sannolikt korrekt gjort). Brunkarkungen Jonson är verkligen järnkaminen personifierad - keep up the good work!

Hedersomnämnanden bör även sändas till Davids och Enrico, som bägge två gjorde pigga insatser. Sydafrikanen visade klass redan i höstas, men Enrico har höjt sig ett par nivåer vad gäller passningsspel och spelförståelse, och det har nu gjort honom till en given kugge på DIF:s mittfält anno 2007. En som däremot inte är det är Komac, som tack vare (på grund av?) Sjölunds skada återigen matchades i en offensiv mittfältsroll; och återigen visade att det inte är i detta spel hans styrkor ligger. Slovenen strulade ofta till det med sin svaga bolltouch och gör sig nog bäst på bänken, varifrån han sen kan komma in i lägen då vi behöver säkra bakåt. Bland blårändernas mer tveksamma spelare återfanns även mittbacksparet Kuivasto/Johannesson, som bevisligen inte ens klarar av att rulla lite säkert i backlinjen. Träbensmännen i mittlåset är inte heller särskilt snabba. Detta kan tyvärr bli en rejäl Akilleshäl mot lag av högre kvalitet rent offensivt än HBK höll ikväll.

Godkända betyg ska delas ut till ytterbackarna (som följde med bra offensivt), Jones (som slet på bra i första men som mattades betänkligt i andra) samt Arneng (som såg klart mer bekväm ut idag än mot BP och som slapp hantera alltför många kompispassningar från backlinjen i stressade lägen). Även Dembo agerade på ett godkänt vis, även om han inte tvingades ingripa på allvar mer än två gånger; en lyckad boxning på hörna, och ett skott mot stolproten efter en HBK-omställning då DIF:s försvar hamnade på mellanhand.

På det hela taget kunde man dock njuta på solsidan i takt med att de sista trevande strålarna letade sig in på Röda Borgen, och när mörkret väl föll var årets första trepoängare i hamn. Nu håller vi tummarna för att varken Arneng eller Davids (som bägge byttes ut med skadekänningar) blir borta någon längre period, och att vi kan ladda om inför Helsingborg på lördag... Låt oss även hoppas att fler blåränder sluter upp till den matchen, och att vi kan få en bättre publiksiffra än de modesta 10 747 som löste biljett mot HBK.

Premiär - på mer än ett sätt

Idag är det dags för årets första tävlingsmatch. Ja, kanske inte egentligen - men om vi bortser från matchen vi inte nämner. Idag väntar besök på Stadion i form av HBK, och det är inte vilken match som helst. Det allsvenska hemmapremiären är alltid speciell, och även om det inte väntas bli fullsatt så kan man räkna med en stämning utöver det vanliga. Både spelare och publik är taggade - något som inte lär påverkas negativt av debaclet i premiären på Råttis. När det ligger vår i luften och vankas hemmapremiär passar även Sektion Sol på att lansera sig själv som ny blogg; en premiär lagom till premiären alltså.

Truppen då? I nuläget är skadeproblemen få, men redan då truppen presenterades igår (söndag) dök en ovälkommen faktor upp. Sjölund missar måndagens match pga problem med en häl. "Daja" får annars anses rätt given i startelvan och hörde knappast till de spelare som man var mest besviken på efter premiären. Till dem hörde dock Komac, som såg klart vilsen ut i sin offensiva roll. Klart tveksam till om slovenens egenskaper kommer till bra användning där. Jag var redan efter BP-matchen övertygad om att det därför skulle bli en ändring på mittfältet till hemmapremiären; nu får jag alltså, helt ofrivilligt, öka på detta till två förväntade förändringar.

Hur ska då mittfältet komponeras? Det finns ju ett antal lösningar, men i mitt tycke är det två som framstår som mer attraktiva:
1.) Enrico går in centralt, Batan tar Dajas plats till vänster
2.) Jonson flyttar ned på mittfältet, Davids flyttar över till vänsterkanten, Enrico går in centralt och Dahlberg får vara kvar i startelvan tillsammans med en taggad Jones.

Om Jonson blir kvar i anfallet lyder förhandstipset även att Dahlberg bänkas till förmån för enträget arbetande Jones; i s f ställer vi upp med ett anfallspar som tillsammans producerade 12 mål den gångna säsongen. Bra eller dåligt? Det är i a f de bästa målskyttar vi har sett till förra året...

Nerverna är annars på helspänn inför premiären, och tyvärr är det mer rädslan att misslyckas än förväntningarna om succé som slagit klorna i mig. Gör vi ett bra resultat idag är premiärfiaskot som bortblåst. En gång, ingen gång, så att säga - och det är som bekant väldigt otacksamt att premiärspela mot en taggad nykomling. Bjuder Siggi & Co. däremot på ett nytt bottennapp idag är det en fingervisning om en säsong som kan gå rätt ner i rännstenen. Helt klart dags att visa ambition och kämpaglöd nu grabbar (men inte för mycket Mattias "rött kort direkt" Jonson)... Publiken kräver en seger idag. Jag hoppas att vi har ett spel som räcker för att motsvara förväntningarna.